Snart fem år har passerat sedan vi flyttade till Katalonien och jag tror inte att det har gått en dag utan att jag har hört krav i någon form (åtminstone på bloggar) på självständighet.
Jag har satsat hårt på att förstå vårt nya land, genom att lära mig språken – av praktiska skäl först spanska och sedan katalanska – och bedriva hobbystudier lokala politiken, kulturen och historien. Så smått börjar jag att förstå dessa katalaner som lägger så mycket tankekraft på att definiera sig själva och är trötta på att blandas ihop med spanjorer. Men på en avgörande fråga har jag inget svar: Vill katalanerna bilda en egen stat? Att det inte tidigare har hållits folkomröstningar beror på något en ohelig allians mellan de stora partierna på spansk respektive katalansk nivå, låt vara på olika bevekelsegrunder.
Både Zapateros socialister (PSOE) som regerar i Spanien och den konservativa oppositionen PP försvarar folkomröstningar om suveränitet som en exklusiv kompetens för den spanska staten och hänvisar till den författningen, skriven under åren direkt efter diktatorn Francos död. Enligt den saknar de autonoma regionerna, som t.ex. Katalonien eller Euskadi (Baskien), rätten att utlysa sådana. Med ett spanskt perspektiv handlar det om en princip, om att inte skapa prejudikat inför framtiden. Frågan får inte ställas fastän opinionsundersökningar brukar visa att majoriteten av såväl katalaner som basker vill vara kvar i Spanien.
I Katalonien hänvisar inte de lokala socialisterna (PSC) till konstitutionen utan snarare till den samlevnad – convivència - av höger och vänster, av unionism och minoritetsnationalism – som hela det moderna Spanien är byggt på och därför inte får riskeras. PSC vill ha ett mer federalt Spanien, men de formuleringar som Kataloniens nya autonomifördrag (estatut) som handlar om rätten att kalla till folkomröstning kan tolkas som att till och med de försvarar rätten att bestämma – el dret a decidir – som princip.
Några som absolut gör det är det stora katalansknationalistiska partiet, CiU, och i internationella sammanhang stöder de sig bland annat på den första artikeln i FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Att CiU aldrig har drivit på för att folkomrösta om självständighet beror på demografiska realiteter. I dagsläget skulle frågan få fel svar, vilket skulle skicka fel signaler till de spansknationalistiska krafterna i Madrid och därför försvaga katalanismen.
På detta sätt har Spaniens och Kataloniens politiker undvikit att låta Katalanerna rösta om självständighet. Som jag sade inledningsvis, har slitningarna mellan Barcelona och Madrid ju pågått sedan vi kom hit så jag såg absolut inte det komma: i år fick plötsligt gräsrötterna nog. Sommarens händelser i Arenys de Munt kunde ha blivit en isolerad företeelse men, tvärtom, blir nu folkomröstningsplattformarna bara fler och fler (I veckan bildades en i Vilanovas grannstad Sant Pere de Ribes).
Den 13:e december genomförs i Katalonien en folkomröstning i relativt stor, om än ej allomfattande skala. Oavsett hur det går har plattformarna lyckats; frågan är inte längre förbjuden. En stor pusselbit som saknats i min integration är på väg att falla på plats.
- - -
Relaterade poster på svenska:
- Katalanernas självständighet och den neutrale svensken
- Den 13/12 röstar Katalonien om självständighet
- Hur genomförs katalanernas folkomröstning?
- Katalanism är inte independentism
- Folkomröstningen i Vilanova - störtkul eller dötrist
- - -
Technorati tags: Barcelona, CiU, Estatut, Katalonien, PSC, PSOE, Referendum, Vilanova,
No comments:
Post a Comment