Wednesday, 29 December 2010

Catalan Nativity Scenes


Yet another time, our Swedish family has had the opportunity to marvel at the beautiful and elaborate nativity scenes which you find here in Catalonia during the Christmas festivities.

The first picture shows a part of the big the crib in plaça de la Vila, here in Vilanova i la Geltrú, while the rest can be found in the premises of Associació Pessebrista (C/ Cabanyes, 17). This exhibition will be open until January 17 (Monday-Saturday: 18.00-20.00; Sundays and holidays: 12.00-14.00 and 18.00-20.00).

My favourite scene this year has very little to do with religion - it is a very detailed model of Vilanova and la Geltrú, when these were still two separate small towns, surrounded by walls.









- - -
Related earlier posts:

2010 - Vilanova and Penedès Inspired Christmas Cribs
2010 - Church Does Not Object to Pooping in Catalans Christmas Cribs
2009 - ENG: Christmas Cribs with Catalan References
2007 - So much to learn

Sunday, 19 December 2010

FC Barcelona – Brand Value at Risk?


During the last week, FC Barcelona has been in the focus in more chronicles than usual in Catalan media. Comments have been made on big football events, like the club being paired against Arsenal in the first knockout round of the Champions League and the derby against Espanyol – resulting in a giant victory of 1-5 and Espanyol's first home defeat in the new stadium Cornellà-El Prat – but what more than anything else has caused debate is a new sponsor.

Since I work with brands, I am fascinated by the loyalty they enjoy when people really feel for them. But the price of a strong identification is a big responsibility and it can easily turn into disappointment. In the worst case, that is what we now see happening, when Barça's board of directors has decided that the football team for the first time ever will carry commercial advertising on the t-shirts.

The sponsor contract has been signed with Qatar Foundation and President Sandro Rosell stresses that the € 165 million over five years - the largest sum seen so far in the world of football - are needed to improve the poor economy. People who approve of the deal draw parallels to other football clubs owned or sponsored by oil money from the Arab world. However, the discussion is dominated by those who do not want for Barça to promote Qatar, especially not since it will happen at the expense of the current support to UNICEF and the children of the world. Former coach Johan Cruyff has summed up the situation by saying that Barça which used to be "more than a club" (més que un club) will hereby be reduced to "just another club" (un club més).

What is at stake is precisely that - the image of Barça as something bigger than a normal football club. Sports journalist Enric Bañeres reminds us of the many years when the team did not win titles, but in spite of that served as the unifying symbol for the whole of Catalonia - by sociologists described as an "army without weapons", a "secular religion" or even the "epic sublimation of the Catalan people”.

Combining two brands - co-branding - always involve risks and journalist Pilar Rahola raises a warning flag about the values which henceforth may be associated with Barça. She points out that the Qatar Foundation awards an annual prize to honour Yusuf al Qaradawi - an Islamic ideologue with nasty opinions like that Hitler was Allah’s solution for dealing the evil Jews, that LGBT people must be killed or that women may need physical punishment - and that many of them even like it.

FC Barcelona supporter Jordi Bruch accuses the club directors for treating the fans like donkeys when they respond to criticism with intellectually dishonest arguments. He condemns Javier Faus, Vice-President of financial and strategy matters, and his description of Qatar as a "flexible" dictatorship, with the argument that flexibility is in fact a typical feature of a non-democratic rule. And Sandro Rosell's proposal that the fans travel to Qatar and for themselves experience what a democratic place it is, is effectively dismissed through several examples of how skilled dictatorships tend to be at deceiving tourists.

Xavier Sala i Martín, economist and former Financial Director of the club, argues that the income gained from Qatar Foundation is not as big as has been claimed, since there are opportunity costs. The € 30 million extra per year which the contract will bring has to be compared with the 20 million which the previous board of directors had been offered by a candidate who was willing to be a "sponsor of the sponsor", i.e. get recognition not by advertising on the t-shirts, but as the entity making it possible for UNICEF to remain there.

Personally, I hope that the new directors have a plan to handle the consequences of the decision. Operating profit in a business or a sports club depends not only on income and expenses, but also on how you manage the assets which you already have. There can be no doubt that the brand FC Barcelona - an intangible asset - is stronger than ever after Joan Laporta’s years as President. The sponsorship agreement with the Qatar Foundation will affect the club's image. What has started as negative feelings can ultimately be a question about money.

- - -
Sources and inspiration

Ara.cat: Sandro Rosell: "A la major part dels socis els agrada l'acord amb la Fundació Qatar"
Ara.cat: Cruyff respon a Rosell: "Els mites sempre tenen raó? Els que pensen, sí"
LaVanguardia.es: La nueva singularidad del Barça
Blogspersonals.Ara.cat:
Ens prenen per rucs?
LaVanguardia.es: Noticias de Qatar
LaVanguardia via Reggio: Por culpa de Joan Laporta

SWE: Värna varumärket FC Barcelona


Den senaste veckan har FC Barcelona stått i fokus i ovanligt många krönikor i katalanska media. Det har gjorts kommentarer om viktiga fotbollshändelser som lottningen mot Arsenal i åttondelsfinalerna i Champions League eller derbyt mot Espanyol – en jätteseger på 1-5 som blev Espanyols första hemmaförlust på nya stadion Cornellà-El Prat – men det som framför allt skapat debatt är en ny sponsor.

Eftersom jag jobbar med varumärken fascineras jag av den lojalitet som de kan åtnjuta när folk verkligen känner för dem. Men priset för stark identifikation är ett stort ansvar och kan snabbt förbytas i besvikenhet. I värsta fall ser vi nu detta hända, när Barças ledningsgrupp har beslutat att fotbollslaget för första gången någonsin skall bära kommersiell reklam på tröjorna.

Sponsorskontraktet har slutits med Qatar Foundation och ordförande Sandro Rosell betonar att dessa 165 miljoner Euro över fem år – den största summan någonsin i fotbollsvärlden – behövs för att bättra på den dåliga ekonomin. De som gillar avtalet hänvisar till andra fotbollsklubbar som ägs eller sponsras med oljepengar från arabvärlden. Diskussionen domineras dock av röster som är emot att Barça från och med nu skall marknadsföra Qatar och det på bekostnad av det hittillsvarande stödet till Unicef och världens barn. Före detta tränaren Johan Cruyff har sammanfattat läget med att säga att Barça som tidigare var "mer än en klubb" (més que un club) nu reduceras till "ännu en klubb" (un club més).

Vad som står på spel är just detta - bilden av Barça som något större än en vanlig fotbollsklubb. Idrottsjournalisten Enric Bañeres påminner oss om de många år när laget inte vann titlar, men ändå var en sammanhållande symbol för ett helt samhälle - av sociologer beskriven som en ”arme utan vapen”, en ”sekulär religion” eller till och med en ”episk sublimering av det katalanska folket”.

Att kombinera varumärkenco-branding – innebär alltid risker och journalisten Pilar Rahola varnar för de värden som kan komma att associeras med Barça. Hon påpekar att Qatar Foundation delar ut årliga priser för att hedra Yusuf al Qaradawi – en islamisk ideolog som sprider obehagligheter som att Hitler var Allahs lösning för att ta hand om de elaka judarna, att lgbt-personer skall dödas eller att kvinnor kan behöva fysiska straff - och att många av dem till och med tycker om det.

Barcelona-supportern Jordi Bruch anklagar klubbledningen för att behandla fansen som åsnor när den bemöter kritik med argument som inte håller intellektuellt. Han dömer ut Javier Faus - Vice-ordförande med anvar för ekonomi och strategi - och dennes beskrivning av Qatar som en ”flexibel” diktatur, med argumentet att flexibilitet i själva verket är ett typiskt drag hos icke-demokratiska stater. Och Sandro Rosells uppmaning till fansen att resa till Qatar för att själva uppleva hur demokratiskt det är avfärdar han med ett flertal exempel på hur skickliga diktaturer brukar vara på att dupera turister.

Xavier Sala i Martín, ekonom och f.d. ekonomidirektör i klubben, påvisar att inkomstförstärkningen med Qatar Foundation inte alls är så stor som det hävdas, eftersom den medför alternativkostnader. De 30 miljoner Euro extra per år som avtalet innebär skall ställas mot de 20 miljoner som den tidigare klubbledningen hade på gång med en intressent som var beredd att bli ”sponsor of the sponsor”, d.v.s. få sitt erkännande inte genom reklam på tröjorna utan som den som möjliggjorde för Unicef att vara kvar där.

Personligen hoppas jag att den nya ledningen har en plan för att hantera konsekvenserna av det här beslutet. Rörelseresultatet i ett företag eller en idrottsklubb beror inte bara på intäkter och kostnader, utan också på hur man förvaltar de tillgångar som man redan har. Det torde inte råda någon tvekan om att varumärket Barça – en immateriell tillgång - efter Joan Laportas år som ordförande är starkare än någonsin. Sponsorsavtalet med Qatar Foundation kommer att påverka klubbens image. Det som har börjat med negativa känslor kan till slut komma att handla om pengar.

- - -
Källor och inspiration presenteras i slutet på den engelska versionen av samma text.

Swedish Lucia Celebrations in Barcelona



In the morning of December 13, there are Lucia processions in schools and offices all around Sweden. Here in Barcelona we had a chance to see one during the Christmas mass of the Scandinavian Society. The Swedish women's choir is called Stella Polaris, here reinforced with quite a few blond children.

Saturday, 27 November 2010

Who Will Win the Catalan Elections?

Today Catalan politicians have "a day of reflection" and must not do any campaigning. That law seems outdated in the era of social networks, but gives me the opportunity to describe how I have experienced the election campaign.

Even my father in Sweden knows that tomorrow, November 28, there will be elections here, and that is thanks to a number of viral campaign initiatives which have received international attention. First out was the youth organization of PPC, launching an online game where you could see party leader Alicia Sánchez Camacho eliminating illegal immigrants and Catalan "independentistes". It was immediately denounced as xenophobic and rapidly removed. PPC made a statement saying that there had been mistakes in the design and that the foreigners were meant to represent mafia gangs, but the promised corrected version never appeared.



The young socialists did not want to be less active, and since their PSC is considered to need a high voter turnout, they wanted to show how wonderful it is to go out and vote - in fact so nice that the girl in the video reaches an orgasm. Personally, I think that this was a harmless and fun idea, but it resulted in rejections by the mother party. However, from the latter came what I consider the most witty film of this election campaign: a Monty Python-inspired environment where "reactionaries" are trying to convince each other that PSC has not accomplished anything important during their seven years in office with the Tripartit (PSC, ERC and ICV-EUiA, as you will remember.).



That FC Barcelona's former president, Joan Laporta, now leads a political party has also made headlines outside of Spain. I therefore want to mention that Solidaritat Catalana (SI) for independence has not become the mass movement he hoped for. I am still not sure how he will act in a parliament where his party, according to unanimous opinion polls, will only get a handful of seats.

Full sovereignty for Catalonia is something which many hoped would dominate the election campaign but has, in my opinion, remained a minor issue. Firstly, because those who see independence as their main objective are now scattered over several parties (well established ERC and the newcomers SI and Reagrupament being the three biggest ones). Secondly, because the crisis and the unemployment situation that we suffer from, have focused the debate on more pressing matters.

This has given us an election campaign which suited CiU perfectly - a nationalist party attracting plenty of independence minded voters, but insisting that we first and foremost need a strong Catalonia. From the very beginning they have stressed that the main concern is to create a better government than the sitting Tripartit and that what is needed among Catalans is unity - not division between independentistes and those who want to continue to be a part of Spain.



Perhaps this reveals that CiU has acted as a tactical genius in controlling the agenda, but I prefer to think that this is a tribute to the famous Catalan senycommon sense - which makes people differentiate between current priorities and future visions.

With the difficult times we are going through, I believe that the best possible outcome for both Catalonia and Spain is to see a strong government of the Generalitat. De facto, only CiU can aspire to create that, so we will reach the most stable situation if they win tomorrow and then PSC, for its part, assume the role as constructive opposition. Interestingly, I have a feeling that even the Spanish Prime Minister, socialist Rodríguez Zapatero, thinks the same?

In some 24 hours we will know how it went.

Campanya Electoral Artur Mas Rambla Vilanova

Herrera i bici Fira Novembre Vilanova

Esquerra Republicana Fira Novembre Vilanova

Catalan Election Campaign Partit Popular Barcelona

Super-Montilla PSC Fira Novembre Vilanova

Reagrupament Solidaritat Catalana Des de Baix Vilanova

- - -
Sources and Inspiration:

BBCnews.com: Spain outrage over migrant bombing game
BBCnews.com: Spain 'orgasm' video criticised by politicians
LaVanguardia.es: Zapatero: "La del concierto económico es la peor propuesta de Artur Mas"
LaVanguardia.es: Mas pide la fuerza de la unidad
Nació Digital.cat: «El Periódico» veu CiU cada vegada més aprop de la majoria absoluta

SWE: Vem vinner valet i Katalonien?

Idag har katalanska politiker ”en dag för reflektion” och får inte bedriva kampanj. Den lagstiftningen känns föråldrad i de sociala nätverkens tid men ger mig tillfälle att beskriva hur jag har upplevt valrörelsen.

Till och med min pappa i Sverige vet om att det hålls val här i morgon, den 28/11, och det beror på de virala kampanjinitiativ som har fått stor uppmärksamhet internationellt. Först ut var PPC:s ungdomsförbund som lanserade ett nätbaserat spel där partiledaren Alicia Sánchez Camacho rensade världen från illegala immigranter och katalanska ”independentistes”. Det brännmärktes snabbt som främlingfientligt och togs genast bort. PPC förklarade sig med att allt berodde på felaktig design och att det skulle vara utländska maffiagäng som Sánchez Camacho bekämpade, men den utlovade nya version tycks ha uteblivit.



Ungsocialisterna ville inte vara sämre, och eftersom deras PSC anses behöva ett högt valdeltagande, ville de visa hur underbart det är att gå och rösta – faktiskt så skönt att tjejen i videon uppnår orgasm. Personligen tycker jag att det var en lika oförarglig som rolig idé, men även den ledde till ett avståndstagande från moderpartiet. Från det senare kom dock den här valrörelsens fyndigaste film i mina ögon: en Monty Python-inspirerad miljö där förmenta ”bakåtsträvare” försöker övertyga varandra om att PSC inte har uträttat någonting viktigt under sina sju år i regeringsställning med Tripartit (PSC + ERC + ICV-EUiA, som du minns).



Att FC Barcelonas förre ordförande, Joan Laporta, nu leder ett politiskt parti har också skapat rubriker utanför Spanien. Jag vill därför nämna att hans Solidaritat Catalana (SI) för ett självständigt Katalonien inte har blivit den massrörelse som han hoppades på. Frågan är vilken politik hans parti kommer att driva när samtliga opinionsundersökningar visar att de bara får några få ledamöter.

Självständighetsfrågan som många hoppades skulle styra valrörelsen, har enligt mig hamnat i skymundan. Dels har de som i första hand röstar för full suveränitet splittrats över mer än tre partier (varav väletablerade ERC och nykomlingarna SI och Reagrupament är de som har uppmärksammats mest). Dels har krisen och den höga arbetslöshet som vi lider av fått debatten att handla om vardagsfrågor.

Därmed blev det en valrörelse som har passat CiU utmärkt – ett parti där det också finns gott om självständighetsförespråkare, men som betonar att vi först och främst behöver ett starkt Katalonien. De har från första början betonat att huvudfrågan handlar om att skapa en bättre regering än nuvarande Tripartit och att vad som behövs bland katalanerna är enighet - inte splittring mellan independentistes och dem som vill vara kvar i Spanien.



Kanske har CiU genom taktiska genidrag lyckats styra agendan i debatten. Själv vill jag dock hellre tro att detta är ett bevis för katalanernas omtalade seny – deras sunda förnuft – som får dem att skilja vad som är viktigt i dagsläget från framtida visioner.

Med de svåra tider som vi nu går igenom anser jag att det bästa för både Katalonien och Spanien är en stark regering vid Generalitat. De facto är det bara CiU som kan bilda en sådan, så det mest stabila läget uppnår vi om de vinner valet och PSC, å sin sida, bedriver konstruktiv opposition. Lustigt nog har jag en känsla av att t.o.m. Spaniens socialistiske premiärminister Rodríguez Zapatero tänker likadant.

Om 24 timmar vet vi hur det gick.

Campanya Electoral Artur Mas Rambla Vilanova

Herrera i bici Fira Novembre Vilanova

Esquerra Republicana Fira Novembre Vilanova

Catalan Election Campaign Partit Popular Barcelona

Super-Montilla PSC Fira Novembre Vilanova

Reagrupament Solidaritat Catalana Des de Baix Vilanova

- - -
Källor och inspiration till denna text återfinns i den engelska versionen.

Tuesday, 23 November 2010

The Election Campaign in Catalonia 2010

We now have exciting days ahead and I am not talking about el Clàssic, the Barça-Madrid match next Monday. Already on Sunday, November 28, there will be elections to the parliament of Catalonia and we are therefore at the peak of the election campaign.

The big question is not who will be the next President of the Generalitat – at this stage I do not think that anyone doubts that it will be Artur Mas. His CiU has been in opposition for nearly eight years, but is now leading by far. In some opion polls the party has even reached an absolute majority, but the most likely outcome is that Mas will form a minority government. It can still be very strong because it will be able to seek support from either of the parties ERC, PSC or PP, depending on the issue.

Yesterday (Sunday), TV3 arranged the big debate with all the party leaders. It was predicted that there would be a fight according to the principle "all-against-Artur Mas", but that was certainly not the case. Mas was allowed to present CiU's election program in a calm way and could then watch while the other participants debated their individual top concerns against each other. By all accounts, it is CiU which has managed to mobilize the majority of the one million Catalans who last summer protested against the changes which the Spanish Constitutional Court has ordered to the Catalan autonomy charter, Estatut. Some studies suggest that up to half of the party's voters eventually want to see an independent Catalonia. That question will not, however, be brought up during the coming term of office. Partly for practical reasons - with Catalonia's poor economy and high unemployment rate, there are more pressing priorities. Partly for strategic reasons – CiU knows that Catalans are divided on sovereignty.

Instead, CiU demands for Catalonia to have its own tax collection system (concert econònic). Artur Mas thinks that if the Spanish constitution can allow for the Basque Country and Navarre to recover taxes locally, and only submit agreed amounts to the Government of Spain, then Catalonia must also be able to have the same right.

Catalonia's second largest party, the Socialists PSC, and what is probably the third biggest one, PP, claim that CiU's proposal will create division. And if you are looking to Spain as a whole they are right - this issue will not be popular in Madrid. However, if you - like Artur Mas - put the interests of Catalonia first, the result is quite different - the vast majority of Catalans want for their autonomous region to control the tax revenue which it generates.

The party which is now most clearly opening the door for CiU is ERC. On the campaign posters, their leader Joan Puigcercós announces that he will call a referendum on independence, but in yesterday's debate, he indicated that he can accept CiU's financially oriented proposal as a first step. Duirng the last two legislative periods, ERC has formed part of the Catalan Tripartit government, but its former constituents have not appreciated this cooperation with PSC. And since full sovereingty has not come to dominate this election campaign, by approaching CiU, ERC can at the same time distance itself from PSC, and become the future government's first-choice support party.

PSC, which has been the main party of the Tripartit governments, is fighting an uphill battle to avoid a catastrophic result. A large part of its voters are Spanish-minded and have not appreciated the long relationship with ERC. To me, incumbent president, José Montilla, almost seems to have given up. He has already announced that this is his last campaign for the presidency and during the debate yesterday, there were long moments when he disappeared completely. Interestingly, he delivered his sharpest contribution when he - a non-native speaker of Catalan - in Catalan defended Catalonia's positive discrimination of its own language and he did so against the leaders of PP and Ciudadanos, who during that specific section chose to speak Spanish.

PP's Alicia Sánchez Camacho made a good debate. True, ICV-EUiA made a serious effort to brand her as xenophobic, but she managed to escape the hook with arguments that she is only opposed to illegal immigration. However, I think that those are wrong who believe that the next Catalan Government can be formed by a right-wing CiU with the support of conservative PP. That Estatut is not becoming Spanish law in the form which Catalonia had approved in a referendum, is largely the work of Partido Popular and its attacks against the Catalan language policy in school stresses that the two parties are drifting apart, although they share their view on the virtues of private enterprise.

Albert Rivera from the small Spanish-minded party Ciudadanos should yesterday have had a chance to steal votes from PP, because he is good at defending his program. But for some reason he got much too excited and, by repeatedly interrupting the other party leaders, he managed to anger all of them - plus me as an audience.

The ecologically minded group, ICV-EUiA, finally, is in this election campaign the only one of the currently governing parties which defends that Catalonia's "progressive forces" should once again come together in a Tripartit. Although I would not vote for Joan Herrera, I am always impressed with his his commitment and almost feel a bit sorry for him when his fellow government partners are doing their best to underline that the team spirit has disappeared. In return, this makes the profile of ICV-EUiA clearer than ever - when CiU takes over power, Herrera's party will be the one to hold the longest distance to the new government.

Tomorrow Tuesday, there might be a flash TV debate between the two main presidential candidates, Artur Mas and José Montilla - on the Socialists' initiative. Unless Montilla does a lot better than yesterday, at least I will ask myself what was the point. It remains to be seen whether he has a trump card in hand.

SWE: Den katalanska valkampanjen 2010


Nu har vi spännande dagar framför oss och då tänker jag inte på el Clàssic Barça-Madrid som spelas nästa måndag. Redan på söndag den 28/11 är det val till Kataloniens parlament och vi befinner oss alltså i valrörelsens slutfas.

Den stora frågan är inte vem som blir näste President vid Generalitat – jag tror inte att någon längre tvivlar på att det kommer att bli Artur Mas. Hans CiU befinner sig sedan snart åtta år tillbaka i oppositionsställning, men leder överlägset. I vissa opionsundersökningar har partiet till och med fått egen majoritet, men det mest troliga är att Mas kommer att få bilda en minoritetsregering. Denna kan dock bli mycket stark eftersom den sannolikt kommer att kunna söka stöd hos någotdera av partierna ERC, PSC eller PP, alltefter vilken fråga det handlar om.

Igår (söndag) höll TV3 valrörelsens stora partiledardebatt. Det hade förespåtts att det skulle bli en strid i linje med ”alla-mot-Artur Mas”, men så blev absolut inte fallet. Snarare blev det så att Mas lugnt kunde presentera CiU:s valprogram och sedan titta på medan de andra partierna duellerade mot varandra i sina respektive hjärtefrågor. Av allt att döma är det CiU som har lyckats samla huvuddelen av de en miljon katalaner som i somras protesterade mot att den spanska konstitutionsdomstolen har urvattnat Kataloniens autonomifördrag, Estatut. Undersökningar tyder på att uppemot hälften av partiets sympatisörer på sikt vill se ett självständigt Katalonien. Den frågan tänker man dock inte väcka under den kommande mandatperioden. Dels av praktiska skäl – med Kataloniens höga arbetslöshet och dåliga ekonomi finns det viktigare prioriteringar. Dels av strategiska skäl – CiU vet att katalanerna är splittrade i självständighetsfrågan.

I stället kräver CiU att Katalonien skall få egen skatteuppbördsrätt (concert econònic). Artur Mas menar på att om den spanska konstitutionen kan tillåta Baskien och Navarra att ta upp skatter lokalt, och bara skicka in en överenskommen mängd till den spanska staten, så måste Katalonien också kunna ha denna rätt.

Kataloniens näst största parti, socialisterna PSC, det sannolikt tredje största, PP, argumenterar mot CiU och säger att förslaget skapar splittring. Ser man främst till Spanien som helhet så har de rätt – frågan kommer inte alls att bli populär i Madrid. Sätter man - som Artur Mas - Kataloniens intressen främst blir resultatet ett annat – en stor majoritet av katalanerna vill att deras autonoma region skall få styra över de skatteintäkter som den generar.

Det parti som tydligast har öppnat dörren för CiU är ERC. På sina valaffischer talar deras ledare Joan Puigcercós om att han kräver en folkomröstning om självständighet, men i gårdagens debatt visade han tydligt att han kan godkänna CiU:s ekonomiskt inriktade förslag som ett första steg. ERC har under de senaste två mandatperioderna ingått i Kataloniens Tripartit-regering, men partiets tidigare väljare har inte uppskattat detta samarbeta med PSC. Och eftersom självständighetsfrågan inte har kommit att dominera valrörelsen, kan ERC nu genom att närma sig CiU, dels distansera sig från PSC, dels göra sig till den framtida regeringens förstaval som stödparti.

PSC som har varit det stora partiet i Tripartit-regeringarna, kämpar i uppförsbacke för att inte göra ett katastrofval. En stor del av deras väljare är spansksinnade och har inte uppskattat den långa relationen med ERC. Den sittande presidenten José Montilla tycks i mina ögon ha gett upp. Han har redan meddelat att detta är hans sista kampanj till presidentposten och i gårdagens debatt gick det långa stunder då han försvann ur rampljuset. Intressant nog framstod han som skarpast när han, som icke-infödd katalansktalare, på katalanska försvarade Kataloniens positiva särbehandling av det egna språket mot PP:s och Ciutadanos partiledare, som under just det avsnittet valde att prata spanska.

PP:s Alicia Sánchez Camacho gjorde en bra debatt. Det var bara ICV-EUiA som försökte sätta dit henne som främlingsfientlig, men hon lyckades nog komma undan med förklaringar om att hon bara är emot är illegal invandring. De som tror att nästa katalanska regeringen kommer att bildas av ett högerorienterat CiU med stöd från det konservativa PP tror jag dock har fel. PP:s försvar för att Estatut inte blir lag i den form som Katalonien hade röstat igenom i en folkomröstning och attackerna mot den katalanska språkpolitiken i skolorna gör att partierna glider ifrån varandra, även om de har en samsyn på privat näringsliv.

Albert Rivera från det lilla spansksinnade partiet Ciutadanos borde igår ha haft en chans att stjäla röster från PP eftersom han är duktig på att försvara sin politik. Av någon anledning blev han dock för ivrig och retade upp både de andra debattörerna – och mig som publik – genom att gång på gång avbryta dem medan de talade.

Den ekologiskt sinnade gruppen ICV-EUiA, slutligen, har i valrörelsen varit det enda av de nuvarande regeringspartierna som försvarar att Kataloniens ”progressiva krafter” än en gång bör går samman i ett Tripartit. Även om jag inte skulle rösta på Joan Herrera så tjusas jag alltid av hans engagemang och tycker nästan lite synd om honom när hans regeringsbröder gör sitt bästa för att markera att samarbetstiden är över. I gengäld gör detta ICV-EUiA:s profil tydligare än någonsin – när CiU tar över makten kommer detta parti att vara det som håller längst distans till den nya regeringen.

I morgon kan det hända att det blir en blixtinkallad debatt mellan de två huvudkandidaterna till presidentposten, Artur Mas och José Montilla, och det på socialisternas initiativ. Gör inte Montilla en bättre insats än igår kommer åtminstone jag att fråga mig vad som var poängen. Återstår att se om han har ett trumfkort på hand.

Thursday, 11 November 2010

Who is King Artur of Catalonia?


Many of the Catalan politicians whom I like come from the federation Convergència i Unió (CiU = CDC + UDC). It is high time to take an extra look at the party's leader Artur Mas. After the November 28 elections, he will most likely replace José Montilla (PSC) as President of the Generalitat, Catalonia's highest decision making body.

With perfectly tailored suits and an elite school background, Artur Mas looks quite different than politicians in my native country, Sweden. These might well be common features among decision makers in Southern Europe, but we tend to disqualify anyone who looks well off, since they “do not understand the lives of ordinary people". And although in debates I usually perceive Mas as highly competent, I can be annoyed by his complaints about not having been allowed to govern although he "won" the last election. By reading La Mascara del Rei Artur ("King Artur's Mask") by Pilar Rahola I have gained new perspectives. This text does not attempt to be a summary of the book, but an example of what I have learnt.

As the title suggests, the aim has been to find the "common man" Artur Mas – the one who is hiding behind the mask. To achieve this, Rahola set up conditions which only a famous journalist can allow herself: to get full insight into the official as well as unofficial agenda and to have the right to publish the book as she wanted it. The fact that Mas agreed must have had its origin in a strong desire to balance how media currently presents him; his opponents claim that he is being manipulated by his core staff and he is usually portrayed as impersonal, superior and vain – e.g. "Guapooo!" ("Hi handsome!"), in the satire program Polònia.

Artur Mas confesses to Rahola that it hurts him to be portrayed as a rich “yuppie”, since he comes from a Calvinist family with an ideal of austerity. On the other hand, he admits that he does not easily make new friends, since in the future he will most likely have to make decisions which affect them personally. His wife, Helena Rakosnik, admits that her husband is not a typical public person, since he is quite shy and always puts his family first, even when that collides with political events. Behind the façade there seems to be a man with great personal integrity.

Hovever, Mas’s distance to his own coworkers is being perceived as a disturbing, even by key people. Former CiU leader, Jordi Pujol, tells Rahola that he is worried about his successor's approach to human relations, not the least the one between the two of them. The contacts with the leader of UDC are even more complicated. Duran i Lleida himself describes them as "normal but not warm." Mas’ position – that he shows his confidence by not interfering in how Duran i Lleida manages CiU’s work in the Spanish parliament - is clearly not enough as a base for mutual trust.

With regard to the influence which the CDC core team (nucli de confiança) - often called pinyol - has on Mas, Rahola is able to dispel the myth. It is true that David Madí, Oriol Pujol, Francesc (Quico) Homs, Lluís Corominas and Felip Puig already during Jordi Pujol’s last years as president, acted as a close-knit group which stood out for being well educated, but also independence minded. It is also true that these people - when it looked like Duran i Lledia was about to take over as the common CiU leader - launched Mas at their alternative and promoted his candidacy at the risk of their own positions.

Subsequently, during CiU’s time in opposition, many other party members have preferred to keep a low profile, but pinyol has remained by Mas' side and acted as CDC's public face. This inner team shares that sense of responsibility (responsibilitat) which the object of the book claims to be his major political motivator (although Rahola suggests that the word ambition (ambició) might be more correct). After having talked to everybody involved, Rahola can confirm that if Mas becomes Catalonia's next president, that will largely be pinyol’s merit, but that, at the same time, he is the sole leader - only he is irreplaceable.

The book has also given me a long awaited explanation to why Mas has been so upset for not being allowed to form government. Indeed, as an individual party CiU has won most seats in the latest two Catalan elections, but for myself, used to Swedish coalition governments, that is of little importance since the parties of Tripartit (PSC, ICV-EUiA och ERC) together have an absolute majority. Thanks to Rahola, I now know that both personal values and realpolitik have made this so sensitive.

From an ideological point of wiew, this is an issue about Mas and pinyol being convinced that only they have the interests of Catalonia as their top priority. If you have that belief, it is not only inexcusable but totally incomprehensible that ERC - which wants a sovereign Catalan state - during two terms of office have chosen to support José Montilla’s PSC instead of CiU, especially after the last elections, when ERC throughout the campaign had underlined its Catalan profile.

But which party is to form a government in Catalonia has, as a principle, also been a pawn in a negotiating game. CiU (obviously) thinks that the group with most MPs should always receive the first opportunity. So, in 2005, when Mas and nobody less than José Luis Rodríguez Zapatero (PSOE) reached an agreement on the wording of the autonomy charter Estatut, the former had made this a condition for a deal, something which the latter is said to have accepted. But afterwards, disappointingly enough for CiU, the Spanish Prime Minister did not demand of PSC to respect that part. And since Mas does not see PSC as an independent party, but only as an extension of PSOE, you can understand that he feels cheated by the socialists.

Now this is, after all, how politics tends to work - it is often ugly! To return to Mas as a person, here he has a weak side which Rahola as well as his colleagues have identified: he is unable to see an opponent's attack or betrayal as a mere political maneuvering, but takes it very personally. Rahola ties up her story by noting that Mas, in fact, does wear a mask - not to hide his own weaknesses, but to protect himself from the shortcomings of the outside world.

With an internal party perspective, Mas has already accomplished quite a few deeds. He has united and created a modern political party of the loosely connected Convergència movement, which many observers predicted to fall apart without Jordi Pujol. And this work started in a critical moment; in 2004, just before CiU - after having had the power for 23 years – would lose it to the first Tripartit government.

Today he has much bigger challenges ahead and since I came here in 2005, I have no own experience of how CiU will take on that role. However, with the economic crisis, the appalling unemployment figures and the Spanish Constitutional Court's dilution of Estatut, Catalonia will have to travel through turbulent waters and needs a visionary leader who can restore confidence. I therefore hope that Felip Puig is right when he tells Rahola that Artur Mas will be even better as a President than he has been as a candidate for that office.

SWE: Vem är kung Artur av Katalonien?

Många av de katalanska politiker som jag verkligen uppskattar kommer från Convergència i Unió, CiU (CiU = CDC + UDC). Det är hög tid att ta en titt på det partiets ledare, Artur Mas – efter valet den 28/11 kommer han med största sannolikhet att ersätta José Montilla (PSC) på posten som President för Generalitat, Kataloniens högsta beslutsfattande organ.

Artur Mas är väldigt olik typiska svenska politiker, inte minst genom att han utstrålar pengar. Perfekt skräddarsydda kostymer, utbildning på elitskola etc må vara vanligt förekommande bland beslutsfattare i Sydeuropa, men skulle i Sverige brännmärka honom som en som ”inte förstår hur vanliga människor har det”. Och även om jag i debatter brukar uppleva honom som väldigt kompetent, retar jag mig lite på hans upprepningar om att han inte har fått regera trots att han”vann” det senaste valet. Läsningen av “La Mascara del Rei Artur” (”Kung Arturs mask”) av Pilar Rahola har dock gjort min bild av Mas rikare. Denna text gör inte anspråk på att vara en sammanfattning av boken utan ger främst exempel på vad jag personligen har lärt mig.

Som titeln antyder har huvudsyftet varit att skåda den ”vanliga människan” Artur Mas, han som döljer sig bakom masken. För att nå dit hade Rahola villkor som bara en berömd journalist kan ställa på sitt intervjuobjekt: att få full inblick i både den officiella och den inofficiella agendan samt ha rätt att publicera boken så som hon ville skriva den. Att Mas gick med på det berodde sannolikt på en önskan om att balansera den bild av honom som råder i media: hans meningsmotståndare hävdar att han styrs av sin stab och han skildras ofta som opersonlig, överlägsen och fåfäng - ”Guapooo!” (Snygging!), enligt satirprogrammet Polònia.

Artur Mas erkänner för Rahola att han såras av att skildras som en rik ”yuppie”, eftersom han är uppvuxen med ett starkt calvinistiskt sparsamhetsideal. Däremot erkänner han att han inte enkelt låter folk bli vän med honom, eftersom han i framtiden sannolikt kommer att tvingas fatta beslut som påverkar dem personligen. Hans fru, Helena Rakosnik, tillägger att hennes man inte är en typisk offentlig person, eftersom han egentligen är ganska blyg och alltid ställer upp på familjen, även när det krockar med politiska evenemang. Bakom fasaden finns det uppenbarligen en man med stor integritet.

Mas distans till sina egna medarbetare uppfattas dock ofta som störande, till och med av nyckelpersoner. Jordi Pujol, till exempel, oroar sig inför Rahola över efterträdarens sätt att hantera relationer, inte minst den dem emellan. Förhållandet till UDC:s ledare är än mer komplicerat. Duran i Lleida själv beskriver det som ”normalt men inte hjärtligt”. Att Mas anser sig visa respekt genom att inte lägga sig i hur Duran i Lleida styr CiU:s arbete i parlamentet i Madrid räcker uppenbarligen inte för att skapa ett djupare förtroende.

Vad gäller det inflytande som CDC:s innersta kärna (nucli de confiança) – ofta kallad pinyol– har på Mas, kan Rahola slå hål på myten. Sant är att David Madí, Oriol Pujol, Francesc (Quico) Homs, Lluís Corominas och Felip Puig redan under Jordi Pujols sista år som president, agerade som ett sammansvetsat, välutbildat men också ovanligt självständighetsförespråkande gäng. Sant är också att de - när det såg ut som att CDU:s Duran i Lledia skulle få bli CiU:s gemensamme ledare - lanserade Artur Mas som sitt alternativ och försvarade hans kandidatur med risk för sin egen ställning.

Sedermera, under CiU:s tid i opposition, har många andra partimedlemmar valt att hålla en låg profil, men pinyol har förblivit vid Mas sida som CDC:s ansikte utåt. De delar den känsla av ansvar (responsibilitat) som ledaren anger som sin politiska drivkraft (även om Rahola i sin bok antyder att ordet ambition (ambició) kanske är mer träffande). Efter samtal med alla inblandade kan Rahola bekräfta att om Mas blir Kataloniens näste president, så är det till stor del pinyols förtjänst, men samtidigt att han är ensam ledare - endast han är oersättlig.

Denna bok har också gett mig en länge efterlängtad förklaring till varför Mas has varit upprörd över att inte få regera. Visserligen har CiU som enskilt parti vunnit flest mandat i de två senaste valen men för mig själv, som svensk och van vid koalitionsregeringar, spelar det ingen roll eftersom partierna i Tripartit (PSC, ICV-EUiA och ERC) tillsammans har egen majoritet.

På ett ideologiskt plan beror frustrationen på att Mas och pinyol har tagit på sig något av en frälsarroll – de ser sig själva som de enda som sätter Kataloniens intressen i första rummet. Har man den övertygelsen är det inte bara oförlåtligt, utan helt oförståeligt att det självständighetsförespråkande partiet ERC under två mandatperioder har valt att stötta José Montillas PSC i stället för CiU, speciellt i det senaste valet, när ERC hade bedrivit kampanj för en mer katalansksinnad politik.

Till detta skall läggas att José Luis Rodríguez Zapatero (PSOE), när han slutförhandlade autonomifördraget Estatut med Mas, som en del av en muntlig överenskommelse gick med på principen att det största partiet i Katalonien också skulle få bilda regering. Snopet nog för CiU, lyckades sedan inte Spaniens premiärminister att få PSC att respektera detta. Eftersom Mas inte ser PSC som ett självständigt parti, utan som en förlängning av PSOE, kan man förstå att han anser sig lurad av socialisterna.

För att återvända till Mas som person, har han en svaghet som både Rahola och de som arbetar runt honom har identifierat: han kan inte ta politikens ofta fula spel för vad det är, utan tolkar det som något personligt. Rahola knyter ihop sin bok genom att konstatera att Mas faktiskt bär en mask, men inte för att dölja egna svagheter, utan för att skydda sig mot omvärldens brister.

Med ett internt partiperspektiv har Mas redan lyckats med stordåd: han har enat det Convergència som många trodde skulle falla samman utan Jordi Pujol, och det i ett kritiskt ögonblick - 2004, precis innan partiet, efter 23 år vid makten, skulle förlora den till den idag ännu sittande Tripartit-regeringen.

Nu väntar betydligt större utmaningar och eftersom jag kom hit 2005 har jag inga egna efarenheter av hur CiU kommer att leva upp till den rollen. Den ekonomiska krisen, den höga arbetslösheten och den spanska konstitutionsdomstolens urvattning av Estatut garanterar dock att det kommer att bli en turbulent tid. Katalonien är i akut behov av en erfaren styrman och jag hoppas därför att Felip Puig har rätt när han i Raholas bok får förklara att Artur Mas blir ännu bättre som president än han har varit som kandidat till posten.

Pope Benedict XVI Visits Barcelona

la pedrera vestida per al papa

What a unfortunate week to start commenting on events in Barcelona, Catalonia and Spain. My plan has been to write light hearted chronicles on everyday political quarrels. Instead I have to open with a theme version about Pope Benedict XVI's visit here - an event which has provoked a lot of reactions, but which I - an immigrant from a theortically Protestant, but in reality almost only secular Sweden - perhaps should not touch.

I have, after all, moved here – to a historically devout Catholic country - totally voluntarily and did so although I have grown up in a society where the Vatican's position on personal freedoms (especially concerning contraception but also regarding abortion laws and LGBT rights) are considered so extreme that they are hardly represented in our political landscape. It may sound extreme, but for me the late Pope John Paul II's fight for the liberation of Eastern Europe was the first major - and for many Swedes probably still the only - example of how the Catholic Church, thanks to its ideological and supranational power, can play a key role in improving the world.

I am aware that the church, even today, has very deep roots here – suffice it to look at the enormous anti-abortion demonstrations which we have seen in Madrid during recent years. The participants in those would obviously be appalled by some of the values I bring with me from Sweden, but that is not the feeling I have in the small Catalan town where we live. Not the least through the children's school, are we regularly invited to religious festivities and traditions, but nowhere do I encounter the conservative Catholic doctrine. As a phenomenon it feels equally distant here in Vilanova i la Geltrú as it did when we lived in Sweden.

Now that when Pope's visit is being summed up most people seem to agree that it has been a fantastic success, not the least thanks to all the beautiful images of la Sagrada Familia - now consecrated and declared a basilica - and Barcelona, which have been broadcast worldwide. Catalan TV3 ran a six hours live transmission from the events and according to media polls as much as a quarter of the population of Catalonia watched some part of that program. On the other hand, evil tongues claim that along some streets there were more police than spectators. The audience in the city has been estimated to some 250.000 people and that is said to be only half of what the organizers hoped for.

During his days in Barcelona, the Pope did not only speak in Latin and Spanish, but also in Catalan, something which has made Josep Lluís Carod Rovira from independence-oriented and left wing ERC exclaim that Bendict XVI has already done more for the Catalan language than any Spanish prime minister. José Montilla, socialist (PSC) and President of Catalonia's Generalitat, were present in several acts, but the day before, just in case, he made a speech where he defended same-sex marriages.

Spain's socialist Prime Minister José Luis Rodríguez Zapatero (PSOE) went even further. He avoided the big celebration mass on the grounds that he he is not a believer. Instead, he chose to visit the Spanish troops in Afghanistan and so his official meeting with the Pope was limited to a few minutes at the Barcelona airport. Lluís Martínez Sistach - the Archbishop of Barcelona who through this visit is believed to have strengthened his position within the Spanish Catholic Church - diplomatically criticized this by pointing out that a prime minister actually represents the entire population, i.e. also the many believers.

Zapatero possibly could have made a bigger effort to build bridges, but neither did the Pope seem to want to avoid confrontation. In a meeting with media, during the flight to the Saturday visit in Santiago de Compostela (Galicia), he criticized the "aggressive anti-clericalism" which he currently sees in Spain and compared the atmosphere of social reforms with the so-called second Republic of the 1930-ies; a time when many churches were burnt down (including the one here in Vilanova), and several priests were murdered. The PSOE government's answer has been that the Pope's criticism was not directed at anyone particular, but, honestly, does not everyone understand who he was referring to?

Progressive minds will see this as evidence that the Pope does not want to understand how the Church in Spain is losing contact with society. Photos from la Sagrada Familia, where he holds mass surrounded by older men becomes a grateful caricature for the lack of change, especially since afterwards it was nuns who had the role to clean up the holy oil sprinkled on the floor during the ceremony.

Another comment which has ignited debate was one of the Pope's last messages before he left Barcelona: for Spain to stick together as one family. Many think that this was a political declaration that he does not want to see an independent Catalonia, but the Church stresses that the words of the Pope should be interpreted as a call for the whole world to come together as one.

Since there will soon be parliamentary elections in Catalonia this statement could have further consequences, but I do not think it will. Convinced independentistas already distrust the Vatican, so among them the Pope has merely confirmed their prejudice. Meanwhile, Catalonia's two biggest parties, do not have anything to win by questioning his intentions. The Catalan Socialists, PSC, certainly do not want to irritate possible Christian voters and generally have a better relationship with the church, than PSOE does on the Spanish level. The oppostion, CiU, runs a balancing act, since it is in fact a two party federation where the smaller partner, UDC, has a quite conservative Christian-democratic program, while the larger one, CDC, stands for a more liberal values.

As you will understand, the Pope's visit has shaken us a bit, but I am convinced that in a year when we think back on it, we will only remember how positively it promoted Barcelona to the outside world. And that is probably the opposite of what I will usually write about here. My bet is that these articles will be dominated by political bickering, not impressing anyone beyond the political party machines. Well, time will tell.

- - -
Sources and inspiration:

La cuarta parte de la población catalana siguió la visita del Papa en Tv3

Benedicto XVI recorre una ciudad sin multitudes

El Papa revive el fantasma del anticlericalismo

No es verdad

Sistach a Zapatero: Asistir a la misa no es contrario al estado laico

El triunfo del cardenal tranquilo

Sistach aboga por recuperar el clima de la Transición para combatir el laicismo

Montilla lamenta que del mensaje del Papa sólo se destaque lo que separa a la sociedad

SWE: Påven Benedictus XVI besöker Barcelona

la pedrera vestida per al papa

Vilken opassande vecka att börja kommentera händelserna i Barcelona, Katalonien och Spanien. Jag har föreställt mig en krönika om politiskt vardagsbråk som jag lättsamt kan kommentera utan allt för mycket hänsyn till de som eventuellt pekas ut. I stället blir det en temaartikel om påvens Benedictus XVI:s besök här - en händelse som har väckt en massa reaktioner, men som jag som invandrare från ett tidigare mer protenstantiskt, numera främst sekulariserat Sverige kanske inte borde beröra.

Jag har trots allt bosatt mig här - i ett land som Vatikanen räknar som sitt - alldeles frivilligt och det trots att jag har vuxit upp i ett samhälle där den katolska kyrkans ståndpunkt i personliga frihetsfrågor (framför allt rörande preventivmedelsanvändning men också abortlagstiftning och hbt-rättigheter) anses så extrem att den knappt finns representerad i det politiska systemet. Det kan låta överdrivet, men förre påven Johannes Paulus II kamp för Östeuropas frigörelse var för mig det första stora – och för många svenskar sannolikt än idag enda – exemplet på hur den katolska kyrkan tack vare sin ideologiska och överstatliga makt kan spela en nyckelroll för att förbättra värdlen.

Jag vet att kyrkan fortfarande har väldigt djupa rötter här – det märks ju inte minst på de enorma anti-abortdemonstrationer som har hållits i Madrid under senare år. Deltagarna i dem tar naturligtvis avstånd från de värden som jag har fått med mig från Sverige, men så upplever jag inte alls situationen i den lilla katalanska stad där vi bor. Inte minst genom barnens skola får vi ta del av lokala religiösa högtider och traditioner, men ingenstans möter vi den konservativa katolska läran. Den känns, intressant nog, lika avslägsen här i Vilanova i la Geltrú som när jag ännu bodde i Sverige.

När nu påvevisiten summeras upp tycks de flesta vara överens om att det var en enorm framgång, inte minst tack vare de vackra bilder av la Sagrada Familia – nu invigd som helgedom och basilika – och Barcelona som har spridits över världen. Katalanska TV3 direktsände under sex timmar och enligt tittarundersökningar såg en hel fjärdedel av Kataloniens befolkning någon del av sändningen. Å andra sidan säger elaka tungor att det längs vissa gator stod fler poliser än åskådare. Publiken på plats har beräknas till omkring 250.000 personer vilket påstås bara vara hälften av vad organisatörerna hoppats på.

Under dagarna i Barcelona i har Påven inte bara talat latin och spanska utan också katalanska och det har fått t.o.m. Josep Lluís Carod Rovira från det självständighetsinriktade vänsterpartiet ERC att utbrista att Bendictus XVI redan har gjort mer för katalanskan än alla Spanska premiärministrar genom tiderna. José Montilla, socialist (PSC) och President för Kataloniens Generalitat, var närvarande under flera akter, men höll dagen innan, för säkerhets skull, ett tal där han försvarade äktenskap mellan homosexuella.

Spaniens likaledes socialistiske premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero gick längre. Han undvek från den stora mässan med hänvisning till att han han inte är troende. I stället valde han att besöka de spanska trupperna i Afganistan och hans officiella möte med Påven begränsades därmed till några få minuter på Barcelonas flygplats. Lluís Martínez Sistach - ärkebiskopen i Barcelona som med det här besöket tros ha stärkt sin roll inom den spanska katolska kyrkan – kritiserade diplomatiskt detta genom att påpeka att en premiärminister faktist representerar hela befolkningen, däribland också de många troende.

Zapatero har kanske inte bjudit till, men inte heller Påven tycks ha velat undvika konflikter. I en journalistutfrågning under flygresan på väg mot lördagens besök i Santiago de Compostela (Galicien) kritiserade han den ”aggressiva anti-klerikalism” som han ser i dagens Spanien och jämförde den på sistone förda politiken med den så kallade 2:a republiken på 1930-talet – en tid då kyrkor brändes ner (bland annat här i Vilanova) och flera präster mördades. Från regeringshåll har man påpekat att påvens kritik inte var riktad till någon viss person, men vad hjälper det när alla förstår vem han syftade på.

Progressivt sinnade krafter ser detta som ett bevis på att påven inte vill förstå hur kyrkan i Spanien förlorar kontakt med samhällsutvecklingen. Bilder från la Sagrada Familia där han håller mässa omringad av äldre män blir en tacksam nidbild för bristen på förändring, speciellt som det sedan var nunnor som hade rollen att städa upp den heliga olja som stänktes ut under ceremonin.

En annan kommentar som har väckt debatt var en av Påvens sista uppmaningar innan han lämnade Barcelona: att Spanien måste hålla ihop som en familj. Många frågar sig om det var en politisk markering om att han inte vill se ett självständigt Katalonien, men kyrkan förklarar orden med att Påven vill att hela världen skall hålla sams.

Eftersom det snart skall hållas parlamentsval i Katalonien kan uttalandet få ett efterspel, men jag tror inte att så blir fallet. Övertygade independentistas misstror kyrkan redan sedan tidigare, så bland dem har han som högst bekräftat deras fördomar. Samtidigt har Kataloniens två stora partier ingenting att vinna på att gräva i Påvens avsikt. De katalanska socialisterna PSC har en bättre relation till kyrkan än vad PSOE har på spansk nivå och vill absolut inte skrämma bort kristna väljare. Oppostionspartiet CiU, å sin sida, går balansgång – denna tvåpartifederation utgörs ju av en mindre partner, UDC, med ett konservativt kristdemokratiskt program, och en större del, CDC, som står för en liberalare syn.

Som förstås har Påvens besök skakat om oss lite grand, men när vi om något år tänker tillbaka på det så kommer vi att minnas hur det på ett positivt sätt riktade omvärldens blickar mnot Barcelona. Och det är ju raka motsatsen till vad jag oftast kommer att skriva om – jag befarar att det mest blir politiskt käbbel som inte imponerar på någon. Vi får väl se.

- - -
Källor och inspiration återfinns i den engelska versionen av denna text.

Thursday, 4 November 2010

Wirdheim in Vilanova

It has been a while since I wrote anything here last time. But you will love the reason why - I have simply been very busy with my integration here.


Colla Vella Amiguets del Latex Palma de Mallorca 2010
First and foremost I made an unusual experience the weekend before last, in Palma de Mallorca. Since my company sells condoms with enduser instructions in Catalan, I was invited to participate in Fira Nostra – a little trade fair for products labeled in this language. True, some of the visitors preferred to call it Mallorquí, but that does not mean that they consider it a separate language from Catalan. More than once did I hear the comment “How great to meet a Mallorquí-speaking Swede!"
Erik Wirdheim Fira Nostra Palma de Mallorca 2010

Some differences do exist, however, and it turned out that my campaign slogan "Trempa amb seny" was one of those. What in Catalonia means "Full Salute With Sense" is "Pour the Dressing with Sense" in Balearic. But that did not cause any problems. The Catalan-speaking population of the islands apparently like to watch TV3 from where they pick up the mainland dialect of the language. How fortunate for me!



Last weekend we stayed closer to home and I returned to my castellers team. The hosts of that performance, Minyons de Terrassa, is one of the best teams in Catalonia, and did as usual build human towers of nine levels. We, the guests, certainly cannot match that, but the team Margeners de Guissona at least managed to build almost everything they had in mind. Our team, Bordegassos de Vilanova, we not that successful. Our goal was to erect the most advanced constructions of seven levels, but we had to make do with the simplest ones.



Last Sunday, finally, we celebrated Tots Sants (All Saints), in fact more like Americans than Catalans. Shame on us - I know that that is what you think. But I will blame it on the kids. They were totally excited dressing up as vampires and partying in clubhouse of the Bordegassos, this day decorated as a Halloween “house of horror”. But you are right, we should have honoured the local traditions and limited ourselves to a Catalan castanyada. It hurts to have to admit it but se did not bake any panellets and our chestnuts can still be found on the kitchen table – waiting to be grilled.

SWE: Wirdheim i Vilanova

Nu var det länge sedan jag skrev något här. Men anledningen kommer ni att gilla – jag har varit mer aktiv med att integrera mig än på mycket länge.

Colla Vella Amiguets del Latex Palma de Mallorca 2010
Den mest annorlunda upplevelsen utspelade sig förra helgen i Palma de Mallorca. Eftersom mitt företag säljer kondomer med användarinstruktioner på katalanska, blev jag inbjuden att delta i Fira Nostra – en mässa för produkter etiketterade på detta språk. Vissa av besökarna kallade visserligen språket för mallorcinska, men att de inte skiljer det från katalanskan bevisades av att så många fällde kommentarer som ”Vad kul med en svensk som har lärt sig mallorquí!”

Erik Wirdheim Fira Nostra Palma de Mallorca 2010

Vissa skillnader finns det dock och min kampanjslogan ”Trempa amb seny” råkade vara en sådan. Det som i Katalonien betyder ”Ha stånd med förnuft” visade sig på Balearerna betyda ”Häll på dressing med förnuft”. Men det orsakade inte några problem. Den katalansktalande befolkningen på öarna tittar tydligen gärna på katalanska TV3 och har därför koll också på fastlandsdialekten. Tur för mig det!



Den här helgen blev det mer av det gamla vanliga, alltså mänskliga torn. Våra värdar, Minyons de Terrassa, är ett av Kataloniens bästa lag byggde castells om nio nivåer. Vi som gästade dem är inte lika skickliga, men laget Margeners de Guissona lyckades bygga nästan allt som de hade tänkt sig. Sämst gick det för oss, Bordegassos de Vilanova. Vårt mål var att resa de mest avancerade konstuktionerna om sju nivåer, men vi fick nöja oss med de enklaste.



På söndagen slutligen firade vi Allhelgonahelgen (Tots Sants) men snarare som amerikaner än katalaner. Fy på oss – jag vet att det är så du tänker. Jag skyller dock på barnen. De tyckte att det var jättespännande att klä ut sig till vampyrer och festa i Bordegassos klubblokal, dagen till ära dekorerad som ett Halloween-inspirerat spökhus. Men du har rätt, vi borde ha begränsat oss till en äktkatalansk castanyada. Jag skäms för att erkänna det men vi bakade aldrig några panellets och våra kastanjer ligger fortfarande kvar i köket. Ogrillade.

But Who Are Doris and Tony?

It is time to start to write again, before the few but faithful readers of this blog completely forget that it exists. It is also time to start experimenting, to create something new.

About a week ago I received a request to start blogging in Catalan on one of the digital newspapers here. Since I want to reach a bigger audience I said yes right away, but realized that I will not have the time for it, unless I streamline my writing. I need to find a form where I can start with a text in Swedish, and then simply translate into English and Catalan. This implicates that I must not write news summaries, since Catalans already have access to better ones than I can compile. Nor can I focus my reports about local culture merely on describing it, since then I will always be one or two steps behind my local readers.

In order to contribute with something unique, I need to add more of my own – let us say Swedish - perspective to the texts. And to make the reading more enjoyable, I need a less formal style. The solution I have found is to address the blog posts to two different people, essentially fictional, to achieve coherence from one text to another.

My first reader is Swedish, an elder school teacher named Doris. She loves everything which has to do with foreign cultures and wants to make sure that I work on integrating myself into the society where we have moved. The posts which lately have had the title Wirdheim in Vilanova will be reshaped to fit her expectations.

My second reader is a Brit called Tony. He knows a lot about politics in general and sometimes has a quite firm opinion, but wants to know how I see the situation in Catalonia and Spain. Since he is not from my native country, I will have to explain all comparisons with Sweden for him. (Very suitable since my prospective Catalan readers will need the same help!) The news summaries which recently have had the title E-CAT-BCN will disappear and instead I will write letters to Tony.

This idea of having two readers might seem silly and maybe I will be able to leave out the names in the future. But to get me started they are under all circumstances needed.

What will remain as until today are my informational blog posts. These I write in order to learn new things and, possibly, at the same time help readers born outside Catalonia to do the same. It is not my intention to publish Catalan versions of these texts since they, by definition, deal with topics which local people can be expected to already know.

In the weeks to come, I will give this new approach a try and if and when I feel that it works in two languages, I will add Catalan as well. I hereby wish myself good luck!

- - -
Up-date January 16, 2011: Regular readers of this blog will notice that Doris and Tony have disappeared from the posts once written to them, respectively. Thanks to the experiment with these fictional personalities, I believe to have found a new editorial line in my writing. However, since their presence would only confuse new readers who have not followed my development, I have decided to remove them from all old posts, except for this one.

SWE: Men vem är Doris och Tony?

Det är dags att skriva igen, innan denna bloggs få med trogna läsare helt glömmer bort att den finns. Det är samtidigt dags att börja experimentera, för att skapa något nytt.

För någon vecka sedan fick jag en förfrågan om jag inte kunde blogga på katalanska på en av de digitala dagstidningarna här. Eftersom jag vill nå ut till fler läsare tackade jag genast ja, men inser samtidigt att jag inte kommer att hinna med om jag inte effektiviserar mitt skrivande. Jag behöver hitta en form där jag kan utgå från en text på svenska som jag helt enkelt översätter till engelska och katalanska. Då duger det absolut inte med nyhetssammanfattningar, eftersom katalaner redan har tillgång till bättre sådana än vad jag kan sätta ihop. Inte heller kan jag ägna posterna om hur jag deltar i kulturlivet här åt att bara beskriva det – lokalbefolkningen känner ju redan till allt.

För att bidra med något unikt behöver jag få in mer av mitt eget – låt oss säga svenskaperspektiv i texterna. Och för att göra läsningen trevligare behöver jag en mindre formell stil. Lösningen som jag har hittat på är att adressera blogginläggen till två olika personer, i allt väsentligt fiktiva, för att få texterna att hänga ihop.

Min första läsare är svenska, en gammal lärarinna som heter Doris. Hon älskar det här med utländska kulturer och vill förvissa sig om att jag jobbar på att integrera mig i samhället dit vi har flyttat. Det innehåll som publicerats under titeln Wirdheim i Vilanova kommer att packas om för att passa henne.

Min andre läsare är engelsman och heter Tony. Han kan mycket om politik i stort och har klara åsikter, men vill av någon anledning veta hur just jag upplever situationen i Katalonien och Spanien. Eftersom han inte är kommer från mitt hemland, måste jag förklara alla jämförelser med Sverige för honom. (Mycket passande eftersom mina tilltänkta katlanska läsare behöver samma hjälp.) De nyhetssammanfattningar som på sistone hetat E-CAT-BCN kommer att göras om till brev till Tony.

Idén med de två namngivna läsarna kan tyckas töntig och kanske kommer jag att kunnas ta bort namnen, men för tillfället så behövs de.

Bloggens informativa poster kommer att vara sig lika. Dessa skriver jag för att själv lära mig saker och kanske samtidigt bidra till att någon läsare född utanför Katalonien gör detsamma. Av dessa poster har jag inte för avsikt att publicera någon version på katalanska – de handlar ju per definition om sådant som katalaner förväntas känna till.

Under veckorna som kommer skall jag pröva mig fram och om och när jag känner att det fungerar på två språk så kommer jag att lägga till katalanskan. Jag önskar härmed mig själv lycka till!

- - -
Uppdatering 16 jan 2011: Trogna läsare av den här bloggen kommer att märka att Doris respektive Tony har försvunnit från de poster som jag en gång skrev till dem. Tack vare försöket med dessa fiktiva personligheter tror jag har hittat en ny redaktionell linje i mitt skrivande. Men eftersom deras närvaro bara skulle förvirra nya läsare som inte har följt min utveckling, har jag beslutat att ta bort dem från alla gamla inlägg, d.v.s. med undantag för det här.