Thursday 31 December 2009

SWE: Katalanernas bajsande julstock

För en svensk kan det kännas lite jobbigt att vissa element i de katalanska jultraditionerna anspelar på avföring. Men nu älskar mina barn "julstocken" tió de nadal så det är bara att sluta grubbla över symboliken och i stället hänge sig åt traditionen.

Var och en som har besökt en katalansk julmarknad (den mest kända är väl Santa LlúciaAvinguda de la Catedral i Barcelona) måste ha lagt märke till de söta utklädda trästockarna. De som säljs är oftast standardiserade; ett runt vedträ framtill som lyfts upp på två små fötter, med målat ansikte och utstående näsa. Och så en barretina (en röd katalansk bondemössa) på huvudet och en liten filt över "ryggen" för att inte frysa.

Så har det inte alltid varit. Tió de nadal var ursprungligen en vanlig stock som togs in för julen, lät torkas ut för att sedan stegvis eldas upp. Innan man började mata in i den öppna spisen fick dock barnen slå på den för att få den att "bajsa ut" (cagar) julgodis. Jag väljer att översatta torró som julgodis eftersom begreppet på katalanska omfattar mer än vad en svensk skulle kalla 'spansk nougat', framför allt en rad olika chockladvarianter.

Idag bränns inte många julstockar, men tió de nadal är en av de starka särdragen i det katalanska julfirandet. I skolorna får de minsta barnen öva de typiska ramsorna och lära sig mata julstocken (förr i tiden blev det mest de enkla grönsaker som fanns till hands, men idag används gärna klementiner eftersom det efterlämnade skalet så tydligt visar att tió har ätit. Bajsar gör de dock bara den 24/12, oftast i samband med middagen. Då kommer det i första hand ut saker som familjen kan njuta av tillsammans – julgodis, cava eller en ny figur till julkrubban – men ibland också någon mindre leksak. Barnen slår på den i flera omgångar tills den till slut bajsar ut en bit salt sill (arengades) eller en vitlök för att markera att den nu har tömt sig och det lustiga är över för det här året.

Julstockarna är ursrprungligen en familjetradition och det finns därför en mängd olika ramsor. Här är den version som barnen lär sig i skolan i Vilanova i la Geltrú:

Caga Tió
avellanes i torró,
no caguis arengades
que són massa salades,
caga torrons
que són més bons!

Ett förslag till översättning:

Bajsa, stock!
hasselnötter och julgodis
Bajsa inte inlagd sill
som är alldeles för salt
Bajsa julgodis
av det bästa slag.

- - -


Ett modernt påfund är att ordna ceremonier där barnen får slå på julstockar i jätteformat, uppställda på något torg, s.k. cagations populars. Därifrån har Catalunya Radio hämtat inspirationen till sin tió solidari som turnerar runt och samlar in mat till nödställda. Strax före jul i år kom den till Vilanova och lyckades här samla in 900 kg ris, pasta samt torkade grönsaker.
- - -

Källor och inspiration:

CAT - Festes.org: El tió
CAT -
Festes.org: Cançons per fer cagar el tió
CAT –
Festes.org: Era soca de nadau
CAT –
Wikipedia: Tió de nadal
ENG –
Wikipedia: Tió de nadal (Christimas Log)

Tuesday 22 December 2009

What went wrong in Vilanova?

Monday December 14, the program Agora on Catalan TV3 organized a debate on the outcome of the unofficial referendum on independence. Many figures and percentages were analyzed but not the 15.7% voter turnout here in Vilanova i la Geltrú, although we were the second largest town of this round.

One of the most active participants of the discussion was Alfons López Tenadirector of referendum organisation in the comarca Osona, where almost all municipalities took part and an entire 41.7% of the inhabitants cast their votes. As I understand it, many considered him the uncrowned winner of the debate. His message, in short, was that the Catalan average turnout at 27.4% was not good enough, but that this can be corrected if of the referendum platforms do things the right way and make sure to remain neutral in order to get the no-side involved.

I have no doubt that López Tena has played a crucial role for the outcome in Osona, but I would still want to contrast his claims with my observations from Vilanova and the local platform VNG Decideix.

Personally, I have the feeling that VNG Decideix surprised most of us in a very positive way. Already the week before the referendum they were praised by the Diari de Vilanova for their organizational skills. They were highly committed to giving this town the opportunity to vote and, therefore, difficult to miss. During weeks did they man an information kiosk in the middle of our Rambla, but they also filled the centre with posters and the local media with press releases. In addition, they sent out an information letter - 28,000 copies in total - which reached all mailboxes of Vilanova well in time for the referendum.

The only essential detail where I think they could have acted differently was the choice of language. Since the intention was to invite the entire population to participate, the message should not have been presented only in Catalan. I do not agree with the practice, but it is a fact that many people who live in Catalonia avoid reading texts which are not written in Spanish.

Coming back to how VNG Decideix was working, I consider that they - with a few exceptions – maintained a neutral profile and tried to encourage the no-side to run a campaign. However, that that did not happen, is not surprising. Sant Cugat del Vallès, Vilafranca del Penedès and Vic - the other major towns which took part in this round – all have local governments led by the Catalan nationalists CiU who supported and promoted the referendum. In Vilanova the unionist parties, through their majority in the city council, could focus on limiting the attention around the event. They had everything to win by ignoring the matter and making VNG Decideix look like extremists. On top of that, intellectually it is easy to defend their position bearing in mind that neither had they been allowed to influence the wording of the question nor the timing of the referendum. Having said that, to avoid that anyone of their local members got carried away in the atmosphere, the socialists (PSC) in written reminded them that the party considered it inappropriate to vote, or that is at least what an evil rumour now says.

If VNG Decideix, as I would claim, did what they could, then why was the voter turnout here so low? Probably because that is how Vilanova is, I would answer. To keep myself busy, I have taken the four biggest towns which held referenda on independence and looked at the proportion of voters who (in the municipal elections of 2007) voted for the recognized unionist parties, i.e. PSC, ICV-EUiA and PP, and plotted that against the participation in the referendum on independence. What emerges is a clear X. A real statistician could easily create a function based on all December 13 municipalities, which could then be used to approximate the turnout for each town of the future rounds. That is, if there is an interest in such a prediction.

It is, in fact, quite possible that the movement of Catalans fighting for independence will feel more motivated by sticking to López Tena’s message that everything is possible as long as you do things right. They will need that hope because they have much tougher challenges ahead. When we look at party preferences, socialist-led Vilanova i la Geltrú was the big exception on December 13, but if we look to Catalonia as a whole, and in particular the populous metropolitan area of Barcelona, it is the other way around.

It might not be what you want to hear, but I honestly think that VNG Decideix reached as far as they could and that nothing went wrong here in Vilanova.

- - -
One of the initiatives taken by VNG Decideix was to visit people who for medical reason needed to vote in advance. Marcel·ilí Garriga - author of the book "Un vilanoví a Buchenwald" ('A vilanova inhabitant in Buchenwald') about his experiences as a prisoner of a Nazi concentration camp - took the opportunity to do so, and then passed away before the date of the referendum. I can not help but seeing this as an extra last glimmer of joy for a man who had seen too much of the dark side of life.

- - -
In the curves I present in my diagram, the turnout in Vic is a bit higher than what can be predicted from the unionist parties' weak position. I would propose that this little jump can be explained by all attention caused by the visits of FC Barcelona's Joan Laporta and Joan Puigcercós (ERC) plus the presence of the international press.

The function of party preferences would be even more simple if it were based on the correlation between the strength of the Catalan nationalist parties and participation. However, the Plataforma per Catalunya – an extreme right wing and xenophobe group which I know very little about – is the second biggest party in Vic and I did not feel comfortable grouping them together with democratic bodies like CiU, ERC and CUP.

- - -
The opinion presented in this post is my own. VNG Decideix has not been given the opportunity to in advance comment on this text.

- - -
Technorati tags: Catalonia, Independence, Spain, Vilanova

SWE: Vad gick fel i Vilanova?

Måndagen den 14/12 anordnade programmet Agorakatalanska TV3 en debatt om resultatet av den icke-officiella folkomröstningen om självständighet. Bland de siffror som analyserades nämndes inte valdeltagandet på 15,7% i Vilanova i la Geltrú, trots att vi var omgångens näst största stad.



En av huvudpersonerna i diskussonen var Alfons López Tenaansvarig för folkomröstningen i Osona, ett comarca där nästan alla kommuner deltog och där valdeltagandet låg på hela 41,7%. Som jag förstår det har han i efterhand utsetts till debattvinnare. I korthet var hans budskap att det katalanska genomnittet på 27,4% valdeltagande inte alls var bra, men att det kan rättas till om bara folkomröstningarna görs på rätt sätt och plattformarna håller sig neutrala så att man får med nej-sidan i diskussionen.

Jag betvivlar inte att López Tena har spelat en avgörande roll för resultatet i Osona, men jag vill kontrastera hans påstående mot mina iakttagelser från Vilanova och den lokala plattformen VNG Decideix.

Personligen har jag känslan av att VNG Decideix har överrasktat oss alla positivt. Redan veckan före folkomröstningen fick de beröm i Diari de Vilanova för sin organisationsförmåga och jag kan bara hålla med. De brann för ge staden en möjlighet att rösta och i flera veckor var de synliga med en informationskiosk på vår Rambla, men också med affischer och pressmedelanden i lokala media. Dessutom skickade de ut ett informationsbrev - sammanlagt 28.000 - vilket nådde alla stadens brevlådor i god tid före folkomröstningen.

Den enda avgörande detalj där jag tycker att de kunde ha agerat annorlunda var språkvalet. Om avsikten var att bjuda in hela stadens befolkning till att rösta borde brevet inte ha skrivits enbart på katalanska. Jag säger inte att det är rätt, men väl ett faktum att det i Katalonien bor många människor som undviker att läsa texter som inte är skrivna på spanska.

För att återgå till hur VNG Decideix arbetade, anser jag att de - med få undantag - höll en neutral profil och uppmuntrade nej-sidan att driva kampanj. Att så inte blev fallet är dock inte förvånande. Sant Cugat del Vallès, Vilafranca del Penedès och Vic – de andra stora städerna som deltog i den här omgången – leds av katalansknationalistiska CiU. I Vilanova kunde nej-partierna genom sin majoritet i kommunfullmäktige enkelt kunde begränsa uppmärksamheten runt folkomröstningen. De hade allt att vinna på att inte delta för att på så sätt få VNG Decideix att framstå som extremister. Rent intellektuellt går det dessutom att försvara deras ståndpunkt med att de varken fick vara med att formulera frågan eller tidpunkten för att väcka den. För säkerhets skull påminde dock socialisterna (PSC) skriftligen sina lokala medlemmar om att det var opassande att gå och rösta, åtminstone om man får tro ett elakt rykte.

Om nu VNG Decideix, enligt mig, har gjort vad de kunde varför blev då valdeltagandet så lågt? Förmodligen för att det är så Vilanova är, svarar jag. För att roa mig har jag tittat på de stora städerna som har folkomröstat och ställt andelen väljare som (i kommunalvalet 2007) röstade på de erkänt unionistiska partierna PSC, ICV-EUiA samt PP mot deltagandet i folkomröstningen om självständighet. Fram träder ett tydligt X. En riktig statistiker kan enkelt skapa en funktion på hela underlaget från den 13/12 och jag är övertygad om att en sådan kan ge tydliga signaler om hur det kommer att gå framöver. Om någon är intresserad, alltså.

Det är möjligt att den rörelse som nu kämpar vidare för katalansk självständighet mår bäst av tro att allt är möjligt om man bara gör det på rätt sätt. De kommer att behöva den känslan av hopp när de närmar sig de riktiga utmaningarna.

Med utgångspunkt i partipreferenser var ju socialiststyrda Vilanova i la Geltrú ett undantag den 13/12, men ser vi till Katalonien som helhet och framför allt den folkrika storstadsområdet runt Barcelona är det tvärtom. Det är kanske inte vad ni vill höra, men jag tror uppriktigt att VNG Decideix nådde så långt som var möjligt och att ingenting gick fel i Vilanova.

- - -
Ett av de initiativ som togs av VNG Decideix var att besöka människor som av medicinska skäl behövde rösta i förväg. Marcel·lí Garriga - författare till boken "Un vilanoví en Buchenwald" (En vilanovabo i Buchenwald) som handlar om hans erfarenheter som fånge i ett nazistiskt koncentrationsläger - passade på att göra det, och gick sedan bort före dagen för själva folkomröstningen. Jag kan inte låta bli att se detta som en extra sista ljusglimt för en man som verkligen har sett livets mörka sida.

- - -
I kurvan jag presenterar är valdeltagandet i Vic lite högre än vad som kan förutsägas utifrån de unionistiska partiernas svaga position. Förslagsvis kan detta skutt förklaras med den uppmärksamhet som den internationella pressen, Joan Laporta samt Joan Puigcercós (ERC) ägnade staden.

Funktionen över korrelationen mellan valdeltagandet i dessa folkomröstningar och etablerade partisympatier skulle ha blivit enklare om den vore baserad på de katalanska nationalistpartiernas styrka, alltså inte, som nu, på motståndarsidan. Men Plataforma per Catalunya – en xenofob gruppering på den extrema högerflanken som jag inte känner till - är det näst största partiet i Vic, och jag kände mig inte bekväm med att slå ihop den med demokratiska enheter som CiU, ERC och CUP.

- - -
Alla åsikter presenterade här är mina egna. VNG Decideix har inte getts möjlighet att i förväg kommentera texten.

- - -
Technorati tags: Katalonien, Folkomröstning, Referendum, Spanien, Vilanova,

Monday 21 December 2009

Was the December 13 Referendum a Historic Day for the Catalans?

The second round of the Catalan non-official referendum on independence is over. As of now, it appears that there are three more to come; two small ones in February and April, respecitively, and then a larger one. The last one is to include Barcelona and it seem that the date has been postponed for organization purposes. During the past week we have seen very different conclusions from what happened here on 13/12. The only thing they have in common is that they all affect what will happen next.

That there would be conflicts after the referendum could be felt in advance, but at least I was surprised by how quickly and intensely they bubbled up. When, on Monday evening December 14, some of its leaders reached Agora - a debate program on Catalan TV3 - they had already begun to asserting their own positions and to accuse each other of trying to use the event for personal benefit.

No matter how right these people might have been in their allegations, they should not have been spread to the media; that was an insult to the thousands of volunteers who had been crucial to the process. These leaders have subsequently realized that their infighting jeopardized the whole movement, but by then some damage had already been done.

The problem with the outcome is that it was so unclear: It is true that 94.9% voted in favour of a sovereign Catalonia but the voter turnout was only 27.4%. While the coordinating group for the referendum stubbornly maintains that this was a success, the Madrid based press has called it all a failure.

To claim that the figures reveal that Catalonia wants to be independent, as some have done, is not honest. What the yes side would be more right in celebrating is the fact that, in the municipalities which have voted, the share of independentistas in the population extends far beyond the voters of ERC – the so far the only party in the Catalan parliament which advocates an independent state.

Even more important to remember is how we humans evaluate performance based on our expectations and that the hope for a high turnout increased substantially during the last few days before the referendum. From having been a matter covered in detail only by the openly Catalan nationalist press like Avui and El Punt, the initiative suddenly made it to the front page of LaVanguardia Barcelona based but written in Spanish – and at the same time international media intensified their coverage. Partly this was because Joan Laporta - who is likely to enter into politics when his term as the president of FC Barcelona is over – made a tour from Tarrega to Vic, calling on his fellow countrymen to vote yes. It was in this late boost of attention the coordinating group revealed that they hoped for a voter turnout of 40%. They were probably fooled by the hype.

On the local level in Vilanova i la Geltrú the same thing happened. As late as Thursday December 10, the public notice boards of the town were dominated by VNG Decideix's neutral reminders about the referendum while CUP was the only party which had put up posters for a yes. Then, on the Friday, our local newspaper Diari de Vilanova dedicated its first three pages to VNG Decideix and at the same time the JNC (CDC's youth organisation), ERC, Reagrupament (the new party for an independent Catalonia which Joan Laporta might possibly lead) and some smaller groups started to encourage people to vote yes. At least I was mislead and interpreted the explosion of activity as a sign of a growing interest. Having said that, let me stress that the no-side was never tempted to campaign but kept with their strategy not to legitimize the referendum.

To evaluate the local platforms in a fair way, I would turn back the expectations to the levels we saw a few weeks earlier. If I remember it correctly, one representative of VNG Decideix once said that anything above 7.000 voters was an acceptable result for a non-official referendum. In the end, 8.515 Vilanova inhabitants went to the polling stations. Even more successful was the platform of Sant Cugat del Vallès which estimated that 10% of the population would vote, but reached an actual turnout of 25.5%.

All in all, my conclusion is that those Catalans who had hoped for a majority for independence, now have to admit to themselves that most of their neighbours did not see this referendum as a historic opportunity.

Nor did this day become a serious warning to the Catalan political class from citizens fed up with corruption scandals; a historic reaction which I – naïve as I am – was hoping for.
Having said that, December 13 was undeniably a day when the world had its eyes on Catalonia and followed an independence movement which, in a peaceful manner, challenged the state. No matter how democratic the process was when the Spanish constitution came about, in a modern open society the Catalans can, at least, count on international media support if, one day, they would agree to go their own way. To me that is a historical experience, not only for Catalonia but for geographically based minorities all around the globe.

- - -
As a detail, I would like to add that I am convinced that the discrepancies now exposed among the leaders of the referendum movement do not depend on the outcome – a higher or a lower turnout could have lead to the same or even stronger reactions. From a perspective of organization dynamics you can - if you want to generalize – say that Swedes and Catalans are each other’s opposites: Swedes prefer to reconcile and reach consensus, while Catalans rather split into factions than compromise with their principles.

- - -
Technorati tags: Catalonia, Independence, Spain, Vilanova

SWE: Var folkomröstningen en historisk dag för katalanerna?

Den andra omgången av katalanernas icke-officiella folkomröstning om självständighet är över. I dagsläget tycks det som det kommer att hållas tre omgångar till; två mindre i februari respektive april och en sedan en större. I den sista skall Barcelona att ingå och av organisationsskäl verkar datumet har skjutits på framtiden. Under den gångna veckan har vi kunnat se väldigt skilda slutsatser av vad som hände här den 13/12. Det enda de har gemensamt är att de påverkar vad som sker härnäst.

Att det efter folkomröstningen skulle uppstå konflikter kunde anas, men åtminstone jag blev förvånad över hur snabbt och intensivt de bubblade upp. När de ledande aktörerna på måndagskvällen 14/12 nådde Agora - ett debattprogramkatalanska TV3 – hade de redan börjat hävda att just de visste bäst och samtidigt anklaga varandra för att försöka dra egen vinning av folkomröstningen.

Oavsett hur rätt dessa människor hade i sin kritik borde de inte ha spritt den i media för det blev ett hån mot de tusentals frivilligarbetare som varit avgörande för processen. Detta har huvudpersonerna nu insett och för att inte riskera de nästkommande folkomröstningarna, försöker de att enas.

Problemet med resultatet ligger i att det var så oklart: Visserligen röstade 94,9% ja till ett självständigt Katalonien men valdeltagandet var bara 27,4%. Medan koordineringsgruppen för folkomröstningen envist hävdar att detta är en framgång, har den madridbaserade pressen kallat det hela ett misslyckande.

Att med stöd i siffrona hävda att Katalonien vill bli självständigt, som vissa har gjort, är inte hederligt. Vad ja-sidan snarare bör fira är att befolkningen i de kommuner som har röstat är betydligt mer intresserade av självständighet än vad som anas om man bara ser till antalet som röstar på ERC – det hittills enda partiet i det katlanska parlamentet som har självständighet i sitt partiprogram.

Än viktigare är att påminna sig att vi människor utvärderar resultat enligt våra förväntningar och förhoppningarna om ett högt valdeltagande höjdes rejält de sista få dygnen innan folkomröstningen ägde rum. Från att nästan enbart ha synts i de uttalat katalanistiska tidningarna Avui och El Punt, dök initiativet på allvar upp också i spanskspråkiga LaVanguardia, samtidigt som den internationella pressen började bry sig. Delvis berodde detta på att Joan Laporta – som sannolikt kommer att satsa på politiken när hans mandat som FC Barcelonas president är över – turnerade från Tarrega till Vic och uppmuntrade folk att rösta ja. Det var i denna sena, men av folkomröstningsarrangörerna efterlängtade uppmärksamhet, som koordineringsgruppen avslöjade att de hoppades på ett valdeltagande på 40%.

På lokalnivå i Vilanova i la Geltrú hände samma sak. Så sent som torsdagen den 10/12 dominerades stadens allmänna anslagstavlor av VNG Decideix:s neutrala påminnelser om folkomröstningen, medan CUP var det enda partiet som hade börjat affischera för ett ja. På fredagen, däremot, ägnade vår stora lokaltidning Diari de Vilanova sina tre första sidor åt VNG Decideix och samtidigt fylldes stan av ja-budskap från JNC (CDC:s ungdomsförbund), ERC, Reagrupament (det nya parti för ett självständigt Katalonien som Joan Laporta möjligen kommer att leda) samt några mindre grupperingar. Åtminstone jag lurades att tro att denna explosion av aktivitet berodde på ett ökat intresse. Det bör påpekas att nej-sidan aldrig lockades att kampanja utan höll fast vid strategin att inte legitimera folkomröstningen.

För att i efterhand på ett rättvist sätt utvärdera de lokala plattformarna är det värt att vrida tillbaka förväntningarna till den nivå som gällde två veckor tidigare. Om jag minns det rätt ansåg till exempel VNG Decideix att allt över 7.000 röstande i Vilanova var ett godkänt resultat (man landade på 8.515). Plattformen i Sant Cugat del Vallès gick någon vecka före omröstningen ut med att 10% av befolkningen uppskattades rösta (resultatet blev 25,5%).

Sammantaget är min slutsats att de katalaner som hoppades på en majoritet för självständighet, nu får erkänna för sig själva att deras landsmän inte såg denna folkomröstning som en historisk chans.

Inte heller blev händelsen en stark markering mot den katalanska politiska klassen från medborgare trötta på korruptionsskandaler; en historisk reaktion som jag – naiv som jag är – hade hoppats på.

Med det sagt blev den 13/12 onekligen en dag då världen höll ögonen på Katalonien och imponerades av en självständighetsrörelse som på fredlig väg utmanade den nuvarande staten. Oavsett hur demokratisk processen var när Spaniens författning antogs, i dagens moderna och öppna samhälle kan katalanerna räkna med stöd åtminstone från internationella media, om de skulle komma överens om att gå sin egen väg. Det tycker jag kan ses som en historisk erfarenhet, inte bara för Katalonien utan för geografiskt baserade minoriteter runtom hela jorden.

- - -
Som en parentes vill jag tillägga att jag är övertygad om att stridigheterna som blottats mellan dem som ledde folkomröstiningen inte berodde på resultatet – både en bättre och en sämre utgång kunde ha lett till samma eller ännu starkare reaktioner. Med ett organisationsdynamiskt perspektiv kan man – om man vill generalisera - hävda att svenskar och katalaner är varandras motsatser: svenskar föredrar att jämka och på så sätt nå konsensus, medan katalaner hellre splittrar sig i fraktioner än kompromissar med sina principer.

- - -
Technorati tags: Katalonien, Folkomröstning, Referendum, Spanien, Vilanova,

A Historic Catalan Referendum

Did the Catalans on December 13, set a new world record in democratic self-organization? Personally, I think that this might be the case.

In two months and without public support did volunteers create an election organisation which stretched over 166 municipalities (municipis) and made 193,000 people simultaneously go out and vote on one and the same issue.

On the day of the referendum, I observed the events on the ground in one of Vilanova i la Geltrú’s 11 polling stations, and the memory which I will keep is how normal and calm everything felt. The polling stations were totally improvised, yet I believe that most of those who voted felt that the process was equally serious as in official elections. The big fear that the extreme Spanish nationalist of the Falange would appear did not come true, but neither did the small ones, such as difficult IT problems which could have hampered the identification and thus made it possible to vote more than once.

The people who worked in the polling station all made a professional impression. More than once I did hear how were told things which were anything but beautiful, simply because they stuck to the rules and did not let anyone vote who had not brought all necessary documents. Meanwhile, they stoically endured the cold that swept in from the door which was left open throughout the day to make voters feel welcome. In Vilanova we are spoiled with a benign climate, but this day was an exception - not only was it cold but it was raining as well.

For someone like me, who has social science as a hobby, this was a unique experience. At a time when the modern democracy was perceived as too static an institution, a part of the population in a developed Western European country decided to create an alternative forum for decision-making; self-organized and almost entirely without hierarchies. What a subject for political scientists and organizational theorists! And for cultural historians with a focus on the Iberian Peninsula: Is this not the opposite of the victim mentality from which sometimes even the Catalans themselves say that they suffer?

Warm thanks to Vilanova’s local referendum platform, VNG Decideix. In a time of political distrust you have shown the inherent strength of open society and democracy.

- - -
Interestingly enough, the evaluation of the individual platforms becomes more sensitive by the fact that they were all self-organised in a bottom-up structure. Since nobody on the central level can assume the responsibility of the individual platforms, the work of these can hardly be questioned without that coming across as criticism. That, I assume, will slow down the learning process for the coming referenda.

- - -
Technorati tags: Catalonia, Independence, Spain, Vilanova

SWE: Katalanernas historiska folkomröstning

Satte katalanerna den 13/12 världrekord i demokratisk självorganisation? Personligen tror jag att så kan vara fallet.

två månader och utan offentligt stöd byggde ideellt arbetande människor upp en valorganisation som sträckte sig över 166 kommuner (municipis) och fick 193.000 individer att samtidigt gå och rösta i en och samma fråga.

På själva valdagen följde jag händelserna på plats i en av Vilanova i la Geltrús 11 vallokaler och mitt minne kommer att förbli hur normalt och lugnt allting gick till. Vallokalerna var improviserade men ändå tror jag att de flesta av dem som röstade upplevde att omröstningen gick till på ett lika seriöst sätt som officiella val. De stora farhågorna om att de extrema spansknationalististerna i Falange skulle dyka upp besannades ej, men inte heller de små, som t.ex. svårlösta IT problem vilket hade kunnat försvåra identifieringen och därmed gjort det möjligt att rösta mer än en gång.

De som arbetade i lokalen gjorde alla ett mycket professionellt intryck. Mer än en gång upplevde jag hur valförrättarna fick höra mindre vackra saker bara för att de höll på principerna och inte lät dem rösta som inte hade med sig alla nödvändiga dokument. Samtidigt uthärdade de stoiskt kylan som svepte in från den dörr som hela dagen stod öppen för att välkomna de röstande. I Vilanova är vi bortskämda med ett behagligt klimat men den här dagen var ett undantag – inte bara var det kallt utan det regnade också.

För en hobbysamhällsvetare som jag har allt detta sammantaget varit en mycket stor upplevelse. I ett läge när den moderna västerländska demokratin upplevdes som en alltför statisk institution så bestämde sig en del av befolkningen i ett utvecklat västeuropeiskt land att skapa ett alternativt demokratiskt beslutsforum - självorganiserat och nästan helt utan hierarkier. Vilket ämne för statsvetare och organisationsteoretiker! Och för kulturhistoriker med fokus på den Iberiska halvön: Är det inte raka motsatsen till den offermentalitet som till och med katalanerna själva ibland sig anklagar för?

Ett stort tack till VNG Decideix. I en tid av politikerförakt har ni visat på den inneboende styrka som finns i det öppna samhället och i demokratin.

- - -
Intressant nog blir utvärderingen av plattformarna extra känslig just för att dessa är självorganiserade i en nerifrån-och-upp struktur. Eftersom ingen på central nivå kan ta på sig ansvaret för de enskilda plattformarna, kan deras arbete knappast ifrågasättas utan att det uppfattas som kritik. Jag gissar att detta fördröjer den läroprocess som behövs för de kommande folkomröstningarna.

- - -
Technorati tags: Katalonien, Folkomröstning, Referendum, Spanien, Vilanova,

Sunday 13 December 2009

The International Press on the Catalan Referendum

The voting in the non-official referendum on the independence of Catalonia still have several hours to go, so I will take the opportunity to list links to different international media reactions published so far.

Judging from comments I have heard in one of VNG Decideix's polling stations of found on Twitter, I judge that the French LeMonde is the newspaper which has won the most admiration among the platforms which organise the consulta popular, for presenting it on the front space and for the depth of its coverage and analysis.

December 12, and with title "the Catalan Evil" (le Mal Catalan), LeMonde's international editorial pointed out that the closer and closer cooperation between the states of the EU has not managed to dampen minority nationalism. It is the other way around: since some very small and poor states which liberated themselves from the former Soviet Union or gained independence when Yugoslavia fell apart, have already been accepted as members, the richer as well as more numerous populations of Catalonia, Scotland and Flanders now ask themselves why they should not have the right to question their current states. The article end with a warning that Madrid might be playing with fire.

In a news article, the same paper explains the background of the referendum and promises to follow it from the comarca Osona, where almost all municipalities vote today.

Another media which has made a very thorough presentation of what is happening here are the BBC News.

Here is a list of other media links:

In English, the Telegraph (the picture with burning flags is quite different to our Vilanova reality).
In French, Libération
In Italian, il Giornali, Corriere della Sera
In Swedish, Dagens Nyheter and Sydsvenska Dagladet.
In Czech, Deník
In Slovak, Dnes
In Polish, Wirtualna Polska

Finally, from an international perspective it might be of interest that similar referenda will now be organized in the Balearic Islands. The movement bears the name Avançam and states that Mallorca, Menorca, Ibiza and Formentera are a historic nationality which forms part of the Catalan and European culture.

- - -
Relaterad posts on this blog:

- The Voting Procedure for the Catalan Referendum on Independence
- Catalan Independence and Yet Another Neutral Swede
- Catalan Independence? Coming Sunday Brings Us the Answer
- Catalanism is Not Independentism
- The Referendum in Vilanova
Highly Interesting or Utterly Boring?
- December 13, Catalonia Holds a Referendum on Independence
- Arenys de Munt – the First of Many Catalan Referenda
- Can Catalonia Hold a Referendum om Independence?

- - -
Technorati tags: Catalonia, Independence, Spain, Vilanova

Saturday 12 December 2009

Which Voter Turnout do the Catalans Expect?

Tomorrow, December 13, a non-official referendum on independence will be organized in over 160 Catalan municipalities (municipis). At least for a Swede that number sounds high, but many of these are extremely small. Smallest of them all is Sant Jaume de Frontanyà with as little as 21 names on its electoral roll. In order not disappear in the multitude tomorrow, this village has chosen to vote today and, as planned, has received a lot of attention in the Catalan media, now also in LaVanguardia - written in Spanish - which so far has kept a low profile in reporting on this popular movement.

When this gets published, 14 of the villagers have voted, which means that they have clearly passed the voter turnout target of 40%, today presented by the group coordinating the referenda (13-D Coordinadora per la Consulta sobre la Independencia).

Since the 'no' side is not campaigning but has the strategy to reduce the legitimacy of the referendum by not participating, personally, I think that the target is too high. Here in socialist (PSC) dominated Vilanova i la Geltrú, we probably have to be happy if 20% of the 54.300 voters chose to participate. At least so far, I am of the opinion that the vast majority of the city's inhabitants cannot describe their relationship with Spain in the reciprocally excluding terms of yes and no and therefore will prefer to stay home rather than taking the hassle to vote blank. But I could be wrong. Tomorrow we will know the answer.

- - -
Relaterad posts on this blog:

- The Voting Procedure for the Catalan Referendum on Independence
- Catalan Independence and Yet Another Neutral Swede
- Catalan Independence? Coming Sunday Brings Us the Answer
- Catalanism is Not Independentism
- The Referendum in Vilanova – Highly Interesting or Utterly Boring?
- December 13, Catalonia Holds a Referendum on Independence
- Arenys de Munt – the First of Many Catalan Referenda
- Can Catalonia Hold a Referendum om Independence?

- - -
Technorati tags: Catalonia, Independence, Spain, Vilanova

SWE: Vilket valdeltagande förväntar sig katalanerna?

I morgon, den 13/12, organiseras det en inofficiell folkomröstning om självständighet i över 160 katalanska kommuner (municipis). Antalet kan låta högt för en svensk, men många av dem är oerhört små. Allra minst är Sant Jaume de Frontanyà som bara har 21 röstberättigade invånare. För att inte fösvinna i mängden har orten valt att rösta redan idag och får, som planerat, mycket utrymme i katalanska massmedia, nu också i spanskspråkiga LaVanguardia som har hittills har hållit en lägre profil.

I denna lilla ort har vid det här laget 14 personer röstat, vilket innebär att de redan har passerat det mål på 40% som koordineringsgruppen 13-D Coordinadora per a la Consulta sobre la Independència har offentliggjort.

Eftersom nej-sidan inte kampanjar utan har som strategi att minska folkomröstningens legitimitet genom att inte delta, anser jag personligen det målet vara alldeles för högt. Här i socialistdominerade (PSC) Vilanova i la Geltrú tycker jag att vi skall vara nöjda om 20% av de 54.300 röstberättigade väljer att delta. Jag tror att det stora flertalet av stadens invånare inte kan beskriva sin relation till Spanien i så uteslutande termer som ja och nej och då är det lättare att stanna hemma än att gå och rösta blankt. Men jag kan ha fel. I morgon får vi svaret.

- - -
Relaterade poster på svenska:

- Katalanernas självständighet och den neutrale svensken
- Den 13/12 röstar Katalonien om självständighet
- Hur genomförs katalanernas folkomröstning?
- Katalanism är inte independentism
- Folkomröstningen i Vilanova - störtkul eller dötrist
- Katalansk självständighet? På söndag får vi svar

Friday 11 December 2009

Catalan Independence and Yet Another Neutral Swede

I sometimes wish I were different than I am – that I could take things easily and be carried away by emotions. At the same time, I am a bit proud over my boring, formal personality. Democracy and elections are important to me and that is why I have felt such agony about the coming non-official referendum (consulta popular) on the independence for Catalonia.

The fact that we non-Spanish citizens are allowed to vote on an equal basis with the local population, has in some immigrant groups lead to the conclusion that an independent Catalonia would be more generous with us than Spain is. In my eyes, that is an overly optimistic extrapolation but these referendum rules have had at least one very positive effect: these days, Catalan independentistes are busy visiting associations of newcomers in order to discuss the concept of Catalonia with them. That would probably not have happened otherwise.

Despite this, I think that we foreigners should not be allowed to participate, as a matter of responsibility and respect. Let me try to explain what I mean.

Who should be involved in establishing the identity of a country? With the referendum rules agreed in Arenys de Munt and now, for coherence, spread to the whole of Catalonia, the answer is: "Those who live there right now." Personally, I am believe that we foreigners, in general, can not feel the same depth in an a question of this kind, and therefore do not assume the same responsibility when we respond, as those who have their citizenship tied to this territory. If a new autonomous Catalonia would meet serious difficulties, for example because the residual Spain would succeed in blocking its entry into the EU, I, as a Swede, would always able to fall back on my foreign passport. That resort would not be available for my neighbours, which is why I think that only they should be allowed to vote, not I.

With respect, on the other hand, I consider that we immigrants have a duty to adapt and integrate into the country where we voluntarily have decided to move. Before I came here, I knew that Catalonia has its own language and a strong national identity and I accepted that. But on top of that I knew that in the EU and other international contexts it falls under Spain, and I accepted that as well. Although I have learnt that today's demographic reality has its origin in the Spanish occupation of this land in 1714 and the subsequent Hispanicization - usually undemocratic and sometimes even violent - I have big problems to see my new home in black and white. The process has been going on for so long and families are so intermixed.

Coming Sunday, most of the people I know here in the Penedès area will vote yes to independence, but I need not go outside my circle of friends to find examples of the opposite. I have friends from Barcelona who see themselves as Spaniards and avoid speaking Catalan although they have grown up here. They will advocate a no when, next spring, it is Barcelona's turn to vote (or rather, they will not to take the referendum seriously with the excuse that it is not official). A third, more typical and therefore more interesting example, is a friend from the Baix Llobregat area who speaks Catalan with his children but Spanish with his parents. He now feels confused about how to vote and would - for his own peace of mind - have preferred that the issue not be raised at all.

These individuals represent different poles of today’s Catalan society as I meet it and however I vote, I want to be able to defend my standpoint to all of them. Who am I to say that I understand Catalonia as well or better than people for whom this is their only home in the world?

Having said all this, I am enormously pleased that the question of sovereignty will now be raised in a large scale. Foolish as I am, I think it will clean the air and open the way for a society where a referendum on independence is seen as a natural part of a healthy democracy. That would make the Spanish society stronger, not weaker. If it works in Canada, why should it not do so even here?

On December 13, I ought not qualify to take part but now I have to, since my name appears on the electoral roll. Not to vote is to passively vote no. It is not my intention to vote no and I certainly do not want to be passive. That is why I only see one solution: a blank vote. Do not say that you are surprised. We Swedes prefer to be neutral.

Visca VNG Decideix! Visca la Consulta Popular!

- - -
Relaterad posts on this blog:

- The Voting Procedure for the Catalan Referendum on Independence
- Catalan Independence? Coming Sunday Brings Us the Answer
- Catalanism is Not Independentism
- The Referendum in Vilanova – Highly Interesting or Utterly Boring?
- December 13, Catalonia Holds a Referendum on Independence
- Arenys de Munt – the First of Many Catalan Referenda
- Can Catalonia Hold a Referendum om Independence?

- - -
More or less the same post in Catalan and Swedish.

- - -
Technorati tags: Barcelona, Catalonia, Independence, Spain, Vilanova

CAT: La vostra independència i la meva neutralitat

A vegades m'agradaria ser diferent i tenir la capacitat de deixar-me portar per les emocions. Al mateix temps sóc una mica orgullós per la meva personalitat tan sensada com avorrida. La democràcia i les eleccions són importants per a mi. Per això he patit molt per culpa de la consulta popular sobre la independència de Catalunya.

Aquest cop, la gent que no som ciutadans espanyols tenim el mateix dret a votar com vosaltres, i aquest fet ha portat alguns grups d'immigrants a la conclusió que una Catalunya independent seria més generosa amb nosaltres que l’Espanya actual. Als meus ulls, és una extrapolació massa optimista, però aquestes normes del referèndum han tingut al menys un efecte molt positiu: en aquests dies, hi ha independentistes catalans que estan visitant diferents associacions de nous catalans amb l’objectiu de debatre el concepte de Catalunya amb ells. Dubto que aquest punt de trobada entre les cultures s'hauria creat si no fos per la consulta popular.

Malgrat això, crec que nosaltres, els estrangers, no hauriem d’estar convocats, per qüestió de responsabilitat i per respecte. De seguida intentaré d’explicar-me.

Qui ha de determinar la identitat d'un país? D’acord amb les regles del referèndum a Arenys de Munt, que ara, per coherència, s’estenen pertot arreu de Catalunya, la resposta és: "Els que hi viuen en aquest moment." Personalment, estic convençut que els estrangers en general no sentim la mateixa profunditat de la pregunta sobre la independència, i per tant no assumim la mateixa responsabilitat quan responem, com aquells que teniu la vostra ciutadania vinculada a aquest territori. Si una nova Catalunya sobirana es trobaria amb grans dificultats perquè, per exemple, l'Espanya residual tindria èxit en bloquejar la seva entrada a la UE, jo sempre podria recórrer al meu passaport suec però als altres vilanovins i vilanovines no s’oferiria aquesta possibilitat. Per això, penso jo, seria més correcte que ells poguessin votar i jo no.

Quan parlo de respecte, és la meva opinió que els immigrants tenim el deure d'adaptar-nos i integrar-nos al país on voluntàriament hem decidit mudar-nos. Abans de venir aquí, jo sabia que Catalunya té la seva llengua pròpia i una forta identitat nacional, i ho vaig acceptar. Però a més sabia que a la UE i altres contextos internacionals, no està representada directament sinó forma part d’Espanya, i aquest fet també vaig acceptar. I encara que he après que la situació demogràfica catalana d'avui té el seu origen en l'ocupació d'aquesta terra per Espanya al 1714 i la posterior espanyolització - en general no democràtica i de vegades fins i tot violenta - tinc dificultats de veure la realitat en blanc i negre. El procés s’ha produit durant tant de temps i, siguem honestos, la majoria de les vostres famílies estan molt barrejades.

La gran part de la gent que conèc aquí, al Penedès, ho té clar i votarà sí a la independència el proper diumenge. Tanmateix no necessito sortir de les meves pròpies amistats per trobar exemples del contrari. Tinc amics que se sempre es presenten com espanyols i eviten parlar el català tot i que han viscut a Barcelona tota la seva vida. Ells, quan tocarà, naturalment, votaran no (o, més probablement, no prendran seriosament la seva consulta popular, amb l'excusa que no és oficial). Un tercer exemple, molt més típic i per tant més interessant, és un amic provinent del Baix Llobregat que parla el català amb els seus fills, però l'espanyol amb els seus pares. Ara se sent confós com votar i, diguem, per la seva calma mental preferiria que consultes com aquesta no es féssin.

Aquestes persones representen diferents pols de la societat catalana com jo la trobo. Independentment com voti, vull ser capaç de defensar la meva decisió a tots ells. Qui sóc jo per dir que entenc Catalunya igualment bé o millor que gent que no tenen cap altre lloc al món al qual poden dir casa seva?

Havent dit tot això, estic satisfet que la qüestió de la sobirania catalana es planteja a gran escala. Pot ser que sóc una mica perdut, però de veritat crec que servirà per aclarir les coses i obrir el camí cap a una societat on un referèndum sobre la independència es veu com una part natural d’una democràcia de bona salut. Crec que això reforçaria la societat espanyola, i no que la debilitaria. Si funciona al Canadà, per què no per aquí també?

Al meu món ideal, el dia 13 de desembre, no tindria jo el dret a participar, però ara he de fer-ho, ja que estic empadronat aquí. Recordeu-vos que no anar a votar és votar no de forma passiva. Jo no tinc la intenció de votar no i, sobre tot, no vull ser passiu. Per tal veig només una solució: votar en blanc. No digueu que us he sorpresos. Recordeu-vos d'on sóc. Els suecs ens hem sempre estimat més la neutraliat.

Visca VNG Decideix! Visca la Consulta Popular!

- - -
Posts més o menys iguals en anglès i suec.

SWE: Katalanernas självständighet och den neutrale svensken

Ibland önskar jag att jag inte vore den jag är. Att jag kunde ta lätt på saker, låta mig hänryckas och njuta av känslorna. Samtidigt är jag lite stolt över mina tråkiga, formella sidor. Demokrati och val är viktiga för mig och just därför har jag haft sådan vånda inför den kommande, om än inofficiella, folkomröstningen (consulta popular) om Kataloniens självständighet.

Att utlänningar den här gången får delta har av vissa invandrargrupper extrapolerats till att ett självständigt Katalonien kommer att vara mer generöst mot oss än Spanien. Det är en i mina ögon lite väl optimistisk förhoppning men de reglerna för folkomröstningara har åtminstone en väldigt positiv konsekvens: katalanska independentistes söker nu aktivt upp kollektiv av nyanlända för att med dem diskutera begreppet Katalonien på ett sätt som sannolikt inte hade skett annars.

Trots detta anser jag att vi utländska medborgare inte borde få rösta och det är för mig en fråga lika mycket om ansvar som om respekt. Låt mig försöka förklara vad jag menar.

Vem skall få avgöra identiteten för ett land? Med de röstningregler som skapades i Arenys de Munt och som nu, i konsekvensens namn sprids över Katalonien är svaret: ”De som bor där just nu.” Personligen tror jag att vi utlänningar över lag inte kan känna samma djup i frågan, och därför inte tar på oss samma ansvar när vi svarar, som de som har sitt medborgarskap knutet till det här territoriet. Om det nya självständiga Katalonien skulle stöta på svårigheter, som till exempel att rest-Spanien skulle lycka blockera landets inträde i EU, skulle jag som svensk alltid kunna falla tillbaka på mitt utländska pass. Den utvägen skulle inte stå öppen för mina grannar. I en fråga som denna bör alltså enbart de få rösta, inte jag.

När jag talar, å andra sidan, talar om respekt handlar det om en övertygelse att vi invandrare bör anpassa och integrera oss i det land dit vi frivilligt har sökt oss. Innan jag kom hit visste jag att Katalonien hade ett eget språk och en stark identitet och det accepterade jag. Men dessutom visste jag att det inom EU och i andra internationella sammanhang hör till Spanien, och det accepterade jag också. Nu har jag lärt mig hur dagens demografiska situation beror på att Spanien 1714 ockuperade landet och att det sedan dess har förspanskats, oftast med stöd i odemokratiska lagar och ibland till och med med våld. Problemet är att jag har svårt att se mitt nya hem i svart och vitt. Det har skett under så lång tid och nästan alla familjer är uppblandade.

De flesta jag umgås med här i Penedès-området kommer på söndag att rösta ja till självständighet, men jag behöver inte gå utanför min vänkrets för att hitta exempel på motsatsen. Jag har kompisar från Barcelona som ser sig som spanjorer och bara i nödfall talar katalanska trots att de har vuxit upp här. De kommer, naturligtvis, att rösta nej när Barcelona håller sin folkomröstning nästa vår (eller, snarare, de kommer inte att ta den på allvar och ursäkta sig med att den inte är officiell). Ett särskilt intressant och väldigt typiskt fall är en kompis från Baix Llobregat-området som talar katalanska med sina barn men spanska med sina föräldrar. Han känner sig nu helt kluven om hur han skall rösta och önskar därför, av enkelhetsskäl, att frågan aldrig hade ställts.

För mig representerar dessa individer olika poler i dagens katalanska samhälle, så som det är, och hur jag än röstar vill jag kunna försvara det för dem alla. Vem är jag att påstå att jag förstår Katalonien lika bra eller bättre än de vars enda hem på jorden är just här?

Trots detta, är jag enormt glad över att frågan om självständighet nu väcks i stor skala och tror, i min enfald, att det kan rensa luften och öppna vägen för ett samhälle där folkomröstningar om självständighet ses som en naturlig del av en välmående demokrati. Det fungerar ju i Kanada, så varför inte här?

Den 13:e december anser jag mig egentligen diskvalificerad från att delta men jag finns med på röstlängden och att inte rösta är att passivt rösta nej. Jag inte intentionen att rösta nej och framför allt vill jag inte vara passiv. Det finns bara en lösning: att rösta blankt. Då blir jag aktivt neutral. Ganska passande för en invandrare från Sverige, eller hur?

Visca VNG Decideix! Visca la Consulta Popular!

- - -
Uppdatering 11/12: Nu har den svenska pressen börjat skriva om söndagens folkomröstningar: Dagens Nyheter kort och sakligt. Sydsvenskan mer utförligt men med en i mina ögon felvinklad rubrik. Alla mina vänner som röstar ja gör det för självständighet och inte emot Zapatero.

- - -
Tidigare poster på svenska om folkomröstningarna:

- Den 13/12 röstar Katalonien om självständighet
- Hur genomförs katalanernas folkomröstning?
- Katalansk självständighet? På söndag får vi svar
- Katalanism är inte independentism
- Folkomröstningen i Vilanova - störtkul eller dötrist

- - -
Nästan samma text på engelska respektive katalanska.

- - -
Technorati tags: Katalonien, Folkomröstning, Penedès, Referendum, Spanien, Vilanova,

Wednesday 9 December 2009

Catalan Inpendence? Coming Sunday Brings Us the Answer

Almost five years have passed since we moved to Catalonia and I do not think that a single day has gone by without me having heard (at least in blogs) some kind of call for independence.

I work hard to understand my adopted country, by learning the languages - for practical reasons first Spanish and only afterwards Catalan - and by carrying out hobby studies of local politics, culture and history. Piece by piece do I begin to understand these Catalans who make such efforts to define who they are since they are tired of being confused with Spaniards. But to one crucial question I have no answer: Do Catalans want to have their own state? Due to an unholy alliance between the major parties on the Spanish and Catalan levels - let alone on totally different grounds - there have not been any referendums on independence.

On the central level, both Zapatero's socialists (PSOE) government and the conservative PP opposition would say that referendums on sovereignty are the exclusive competence of the state and then refer to the Spanish Constitiution, written in the years immediately after the dictator Franco's death. Autonomous regions, such as Catalonia and Euskadi (the Basque country), simply do not have the right to do so. With a Spanish perspective, this is about a principle in order not to create precedents for the future. The question must not be asked even though opinion polls usually show that the majority of both Basques and Catalans want to remain in Spain.

In Catalonia, the local socialists branch (PSC) would probably not talk about the constitution but rather about the coexistence (convivència) of right and left and of unionism and minority nationalism, on which modern Spain has been built and therefore must not be put at risk. PSC favours a more federal Spain - certainly not independence - but the current wording of Catalonia’s new autonomy charter (estatut) hints that they defend the right to decide - el dret a decidir – as a principle.

Some who absolutely do not hesitate in claiming this right is the biggest Catalan nationalist party, CiU, and in the international arena they find support in the first article of the UN Covenant on Civil and Political Rights. That the CiU has never proposed referenda on independence is, above all, due to demographic realities. Currently, the question would receive the wrong answer and that would, in turn, send the wrong message to the Spanish nationalists and weaken the catalanism.

In this way, Spanish and Catalan politicians have avoided letting Catalans vote on independence. As I said in the beginning, the friction between Barcelona and Madrid has been constant since we came here, so I will not pretend to have seen that a change was coming; that the grass roots, all of a sudden, had had enough. This summer's events in Arenys de Munt could have become an isolated phenomenon but, on the contrary, more and more referendum platforms are being created (last week, Vilanova’s neighbour town Sant Pere de Ribes joined the group).

On December 13, Catalonia will hold its first relatively comprehensive referendum on independence. Regardless of how it goes, the platforms have already achieved one of their goals: the question is not forbidden any longer. A large missing piece of my personal integration puzzle will finally fall into place.

- - -
Relaterad posts on this blog:

- The Voting Procedure for the Catalan Referendum on Independence
- Catalan Independence and Yet Another Neutral Swede
- Catalanism is Not Independentism
- The Referendum in Vilanova – Highly Interesting or Utterly Boring?
- December 13, Catalonia Holds a Referendum on Independence
- Arenys de Munt – the First of Many Catalan Referenda
- Can Catalonia Hold a Referendum om Independence?

- - -
Technorati tags: Barcelona, Catalonia, CiU, Estatut, Independence, PSC, PSOE, Referendum, Spain, Vilanova,

SWE: Katalansk jälvständighet? På söndag får vi svar

Snart fem år har passerat sedan vi flyttade till Katalonien och jag tror inte att det har gått en dag utan att jag har hört krav i någon form (åtminstone på bloggar) på självständighet.

Jag har satsat hårt på att förstå vårt nya land, genom att lära mig språken – av praktiska skäl först spanska och sedan katalanska – och bedriva hobbystudier lokala politiken, kulturen och historien. Så smått börjar jag att förstå dessa katalaner som lägger så mycket tankekraft på att definiera sig själva och är trötta på att blandas ihop med spanjorer. Men på en avgörande fråga har jag inget svar: Vill katalanerna bilda en egen stat? Att det inte tidigare har hållits folkomröstningar beror på något en ohelig allians mellan de stora partierna på spansk respektive katalansk nivå, låt vara på olika bevekelsegrunder.

Både Zapateros socialister (PSOE) som regerar i Spanien och den konservativa oppositionen PP försvarar folkomröstningar om suveränitet som en exklusiv kompetens för den spanska staten och hänvisar till den författningen, skriven under åren direkt efter diktatorn Francos död. Enligt den saknar de autonoma regionerna, som t.ex. Katalonien eller Euskadi (Baskien), rätten att utlysa sådana. Med ett spanskt perspektiv handlar det om en princip, om att inte skapa prejudikat inför framtiden. Frågan får inte ställas fastän opinionsundersökningar brukar visa att majoriteten av såväl katalaner som basker vill vara kvar i Spanien.

I Katalonien hänvisar inte de lokala socialisterna (PSC) till konstitutionen utan snarare till den samlevnad – convivència - av höger och vänster, av unionism och minoritetsnationalism – som hela det moderna Spanien är byggt på och därför inte får riskeras. PSC vill ha ett mer federalt Spanien, men de formuleringar som Kataloniens nya autonomifördrag (estatut) som handlar om rätten att kalla till folkomröstning kan tolkas som att till och med de försvarar rätten att bestämma – el dret a decidir – som princip.

Några som absolut gör det är det stora katalansknationalistiska partiet, CiU, och i internationella sammanhang stöder de sig bland annat på den första artikeln i FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Att CiU aldrig har drivit på för att folkomrösta om självständighet beror på demografiska realiteter. I dagsläget skulle frågan få fel svar, vilket skulle skicka fel signaler till de spansknationalistiska krafterna i Madrid och därför försvaga katalanismen.

På detta sätt har Spaniens och Kataloniens politiker undvikit att låta Katalanerna rösta om självständighet. Som jag sade inledningsvis, har slitningarna mellan Barcelona och Madrid ju pågått sedan vi kom hit så jag såg absolut inte det komma: i år fick plötsligt gräsrötterna nog. Sommarens händelser i Arenys de Munt kunde ha blivit en isolerad företeelse men, tvärtom, blir nu folkomröstningsplattformarna bara fler och fler (I veckan bildades en i Vilanovas grannstad Sant Pere de Ribes).

Den 13:e december genomförs i Katalonien en folkomröstning i relativt stor, om än ej allomfattande skala. Oavsett hur det går har plattformarna lyckats; frågan är inte längre förbjuden. En stor pusselbit som saknats i min integration är på väg att falla på plats.

- - -
Relaterade poster på svenska:

- Katalanernas självständighet och den neutrale svensken
- Den 13/12 röstar Katalonien om självständighet
- Hur genomförs katalanernas folkomröstning?
- Katalanism är inte independentism
- Folkomröstningen i Vilanova - störtkul eller dötrist

- - -
Technorati tags: Barcelona, CiU, Estatut, Katalonien, PSC, PSOE, Referendum, Vilanova,

Catalanism is Not Independentism

With reference, firstly, to the referenda on December 13, secondly, the coming ruling of the Spanish Constitutional Court on the latest autonomy charter of Catalonia (estatut) and, thirdly, a recent article in the Financial Times, I find it necessary to stress that catalanism not independentism.

Last week we saw a fine example of catalanism when twelve Catalan newspapers (then followed by a series of other media) wrote a joint editorial with the title "the Dignity of Catalonia". The message, in short, was that the Spanish Constitutional Court ought to let the autonomy charter (estatut) pass without major reservations. The reasoning was, on the one hand, that the wording of the charter has been voted through by both the Catalan and the Spanish Parliament and in addition approved by the Catalans in a referendum, and, on the other hand, that the Constitutional Court is not functioning as intended. On this matter we have waited for its verdict for nearly three years, not because it is so complex but , above all, because Spain's two big parties – the socialists (PSOE) who govern and the conservative opposition (PP) - can not agree on how to nominate the four new court members who are now needed.

On a daily basis we can see Catalan media reporting on the conflicts between the local parties; the big Catalan nationalist party CiU, in opposition, and PSC (PSOE's Catalan sister party) as the dominating force of a coalition government (tripartit), together with ICV-EUiA and Esquerra. An outsider might therefore be surprised to hear on how much they actually agree. The estatut, which many Spanish politicians criticize as too far-reaching, has been signed by all of them except for Esquerra, which demands even greater autonomy. The linguistic policies to actively strengthen the position of the Catalan language - and something many Barcelona expats fret about - is another area where they converge. Taken together, these four more or less catalanist groups represent 81.9% of those who vote in elections to the Catalan parliament.

There are of course alternative interpretations of the aspirations of the Catalan people. This week we saw the Catalan branch of the Spanish nationalist party (PP) announce that "We Catalans are constitutionalists”, implicitly claiming that the all the media and the other parties are mistaken in their criticism of the Constitutional Court. The PP in itself only musters the support of 10,7% of the population, but would, if challenged, explain themselves by referring to another favourite in Catalan politics - the silent majority.

This alleged majority of Catalans feels very comfortable in Spain and resists all forms of catalanism. Curiously enough, however, it tends to maintain an absolute silence. In the latest elections to the Catalan parliament (2006) the new party Ciutadans/Ciutadanos turned up with a message targeting this group of, as they said, until then unrepresented people. In spite of immense media attention, they received only 3.0% of the votes and have not grown stronger since.

If we return to the more concrete majority of the four first mentioned parties, they are, with the exception of Esquerra, catalanistes without being independentistes. In debates they usually talk about Catalonia as their country (país) and defend that Catalans are a nation (nació), but historically they have always focused on making Catalonia feel more comfortable within Spain, not on leaving it.

Those who want a united Spain had better stop setting their hope to the silent Catalan majority and, instead, start building bridges to the parties which advocate catalanism but not independentism. Changes in vital passages of the estatut would be steps in the opposite direction and can have unforeseen consequences. Better the devil you know.

- - -
Up-date: Today, December 9, the parties CiU, PSC, ICV-EUiA and Esquerra together expressed their "gratefulness and support" for the joint editorial published in Catalan media.(LaVanguardia)

- - -
Relaterad posts on this blog:

- The Voting Procedure for the Catalan Referendum on Independence
- Catalan Independence and Yet Another Neutral Swede
- Catalan Independence? Coming Sunday Brings Us the Answer
- The Referendum in Vilanova – Highly Interesting or Utterly Boring?
- December 13, Catalonia Holds a Referendum on Independence
- Arenys de Munt – the First of Many Catalan Referenda
- Can Catalonia Hold a Referendum om Independence?

- - -
Technorati tags: Barcelona, Catalonia, CiU, Estatut, Expat, Independence, PSC, PSOE, Referendum, Spain, Vilanova,

SWE: Katalanism är inte independentism

Med anledning dels av folkomröstningarna den 13:e december, dels av den spanska författningsdomstolens kommande klargörande om Kataloniens senaste autonomifördrag (estatut) och dels en nyligen presenterad artikel i Financial Times, tycker jag att det är dags att påpeka att katalanism inte är independentism.

Ett lysande exempel på katalanism såg vi förra veckan när tolv katalanska dagstidningar (därefter följda av en rad andra media) skrev en genemsam ledare med titeln ”Kataloniens värdighet”. I korta drag var budskapet att den spanska konstitutionsdomstolen bör släppa igenom det fördrag (estatut) som skall öka Kataloniens autonomi. Motiveringen baserar sig å ena sidan på att fördragstexten har röstats igenom av både det katalanska och spanska parlamentet och dessutom har godkänts av katalanerna i en folkomröstning, och å andra sidan på att författningsdomstolen inte fungerar som det var tänkt. Utslaget om l’estatut har dröjt i snart tre år, inte för att det är så komplext utan framför allt för att Spaniens två stora partier – socialisterna PSOE som regerar och den konservativa oppositionen PP – inte kan komma överens om hur man skall tillsätta fyra ledamöter som behöver ersättas.

Katalanska media präglas dagligen av stridigheter mellan de lokala partierna här – CiU, det stora katalansknationalistiska oppostionspartiet och PSC (PSOE:s systerparti) som sitter i koalitionsregering (tripartit) med ICV-EUiA och Esquerra. En utomstående kan därför förvånas av att höra hur mycket dessa faktiskt är överens om. Det estatut som av vissa spanska politiker kritiseras som för långtgående, stöttas av dem alla utom Esquerra, som kräver ännu större autonomi. Den aktiva spåkpolitiken för att stärka katalanskans ställning, som många expats i Barcelona retar sig på, står de alla bakom. Tillsammans representerar dessa fyra partier 81,9% av dem som röstar i val till det katalanska parlamentet.

Det finns förstås alternativa tolkningar av den katalanska folkviljan. För någon dag sedan meddelade den katalanska delen av det spansknationalistiska partiet PP att ”vi katalaner är konstitutionalister” och påstår därmed indirekt om att de stora tidningarna och de andra partierna har fel i sin kritik av den spanska författningsdomstolen. PP har visserligen bara direkt stöd av 10,7% av befokningen men skulle, om de blev ifrågasatta, kunna hävda att de på sin sida har en annan favorit i katalansk politik; 'den tysta majoriteten'.

Denna förmenta majoritet känner sig väldigt bekväm i Spanien och har svårt för katalanismen. Underligt nog, förblir den gärna väldigt tyst. I valet till det katalanska parlamentet 2006 dök det nya partiet Ciutadans/Ciutadanos upp med budskap direkt riktade till denna grupp, men trots all uppmärksamhet i massmedia fick de bara 3,0% av rösterna och har inte vuxit sig starkare sedan dess.

Om vi återvänder till de mer eller mindre katalanistiska partierna, så är de, men undantag för Esquerra, catalanistes utan att vara independentistes. Deras politiker har det genemsamt att de refererar till Katalonien som ett land (país) och till katalanerna som en nation (nació), men historiskt har de varit fokuserade på att få Katalonien att känna sig bekvämt inom Spanien, inte på att bilda en egen stat.

De som vill ha ett enat Spanien bör nog inte sätta sitt hopp till den tysta majoriteten utan snarare bygga broar till de partier som förespråkar katalanism utan independentism. Att förändra viktiga delar av l'estatut vore att ta steg i motsatt riktning och kan få oväntade konsekvenser. Madrid verkar inte vilja förstå det, men saker och ting kan bli värre.

- - -
Uppdatering: Idag, den 9/12, uttryckte partierna CiU, PSC, ICV-EUiA och Esquerra tillsammans "tacksamhet och stöd" för de katalanska mediernas gemensamma ledare.(LaVanguardia).

- - -
Relaterade poster på svenska:

Katalanernas självständighet och den neutrale svensken
Den 13/12 röstar Katalonien om självständighet
Hur genomförs katalanernas folkomröstning?
Katalansk självständighet? På söndag får vi svar
Folkomröstningen i Vilanova - störtkul eller dötrist

- - -
Technorati tags: Barcelona, CiU, Estatut, Katalonien, PSC, PSOE, Referendum, Vilanova,