Formellt ligger Vilanova i la Geltrú i provinsen Barcelona, men ett av huvudargumenten för att skapa en ny, separat administrativ enhet – ett vegueria Penedès – är att vi de facto inte är en del av storstadsgeografin. Historiskt, innan tunnlarna byggdes, avskärmades vi av bergen i Garraf. I dagsläget är barriärren av ekonomisk natur: 5,74 € per resa är den "tull" vi skall betala för att åka till den katalanska huvustaden på väg C-32.
Nu säger säkert någon att 5,74 € inte är mycket att klaga över och jag håller med om vi pratar om turister eller t.o.m. Barcelonabor som är på väg till sin månatliga söndagslunch i Sitges. Men för oss som reser den här sträckan ett antal gånger i veckan så märks det i plånboken. Och visst kan vi därför ta den gamla landsvägen C-31 i stället och låta oss förtjusas av hur vackert den klättrar längs bergsstupen. Hur som helst, personligen försöker jag att undvika den; även om den nyligen har förbättrats, anser jag den inte hålla modern trafiksäkerhetsstandard för pendlare. Har man barn är den dessutom inte ett alternativ; efter tjugo minuters resa i skarpa kurvor mår mina alltid illa.
Kostnadsfördelingen som gjordes när C-32 byggdes är svår att förstå för en ”ny katalan” som jag. Fördelarna delar de relativt få av oss som bor här i Garraf med de många människor som bor andra sidan bergen, längs med kusten i Baix Llobregat. Kostnaden betalas dock enbart av oss. Efter att ha erlagt den dyraste biltullen i hela Barcelona-provinsen kan vi alltså njuta av att åka genom tunnlarna i 90 km/h , men så fort vi kommer ut igen är det slut på nöjet. Framför allt under rusningstrafik korkas motorvägen därefter igen av de bilar som kör på i Castelldefels, Gavà och Viladecans men som använder sig av den gratis. Varför?
Underligheterna slutar inte där. Betalvägarna som ägs av Kataloniens Generalitat påförs årligen av prishöjningar som ligger över IPC, den spanska motsvarigheten till KPI. Av den genomsnittliga höjningen på 3,4% som vi såg den första januari i år, beror 2,3 punkter på IPC, medan 1,3 punkter är en retroaktiv kompensation till koncessionsinnehavaren Abertis: fram till år 2003 fick man nämligen inte göra på fulla påslag föratt kompensera för inflation och förändringar i momssatsen.
Nog är det tragikomiskt att vi nu, i lågkonjunktur, påförs de kostnader som politikerna ansåga att vi inte kunde bära under den tidigare blomstrande högkonjunkturen. Men nu ser avtalet mellan Generalitat och Abertis en gång ut så, och avtal skall hållas – pacta sunt servanda. Vad som stör mig är inte den genomsnittliga höjningen är 3,4%, utan att kostnaden för just oss som åker på C-32 ökar mer än genomsnittet, med hela 5,9%. Varför?
Javistt, jag är väldigt gnällig, men beslutsfattarna på Abertis har ingenting att frukta. ”År efter år höjs priset och, med undantag för något kritiskt offentligt uttalande... ...rör ingen ett finger för att ändra på den här orättvisa situationen som har dröjt sig kvar i många år”, står det i ledaren i årets första Diari de Vilanova. Själv lovar jag att visa hur integrerad jag är i samhället här. Precis som mina grannar, kommer jag att skriva en eller två ilskna, men naturligtvis anonyma, kommentar på Vilanova Digital men sedan hoppa in i bilen och ta C-32 som vanligt. Barcelona försöker att hållas oss borta, men i Vilanova låter vi oss inte avskräckas. För visionen om ett enat Penedès kan det inte vara hälsosamt att vår kärlek till storstaden är så stark.
- - -
Källor och inpiration hittar ni i den engleska versionen av posten, vilken också finns översatt till spanska och katalanska.
No comments:
Post a Comment