Kanske beror det på min svenska, överrationella bakgrund. Kanske beror det på att jag driver ett litet företag där jag fortfarande känner av kristiderna. Att följa den spanska politiska debatten gör mig nervös och otålig. Nu är jag dock inte ensam om att vara besviken.
Det tråkigaste med att åka tillbaka till Vilanova i la Geltrú, efter att ha firat jul i min hemstad Halmstad var känslan av att lämna framtidstron och åternvända till depressionen. Fredrik Reinfeldt (M) åtnjuter idag förtroendesiffror på 72%; en procentsats som får skämtlystna debattörer att jämföra Nordkorea. Detta kan ställas mot situationen i Spanien där PSOE regerar sedan sju år tillbaka men nästan 80% av befolkningen saknar förstorende för statsminister Jose Luis Rodríguez Zapatero.
I dagarna har Zapatero själv meddelat att det kommer att dröja tills 2013 innan arbetslösheten når acceptabla nivåer. Jag hoppas att han har lika fel den här gången som när han, 2008, såg gröna skott (brotes verdes på spanska) innan krisen i Spanien – till skillnad från i Nord- och Centraleuropa - ens hade börjat på allvar.
Några tycker säkert synd om Zapatero för att Spanien nu så ofta beskrivs som brickan som kan fälla Euron. De offentliga finanserna här visade faktiskt ett överskott så sent som 2007, så staten kan inte beskyllas för att ha kroniska budgetunderskott. Än idag är statsskulden i förhållande till BNP betydligt lägre än i t.ex. Frankrike och Italien. Personligen har jag dock en växande förståelse för marknadernas beteende. Ett flertal gånger har regeringen presenterat reformer som skulle kunna förbättra företagsklimatet, för att sedan lägga dem på is när facken visar sitt missnöje.
Men på sistone har jag hittat anledningar till förnyat hopp. Fackens motpart, arbetsgivarorganisaitonen CEOE, har vi inte sett mycket av hittills. Före dette ordföranden, Gerardo Díaz Ferrán, har legat i tvist med personal i företag som han har ägt, men låtit gå i konkurs, och det har förgiftat mediebilden av hela intresseorganisationen. Sedan slutet på december har man dock en ny ledning under Joan Rosell och denne har redan sträckt ut handen till den spanska finansminsitern Helena Salgado.
Inom politiken har det också skett en stor förändring. Sedan CiU vann valet till Kataloniens parlament behöver de snarast få hela Spaniens ekonomi på fötter. Med sina mandat i det spanska parlamentet är detta parti redan sedan tidigare tillräckligt stort för att PSOE skall kunna få majoritet för svåra beslut.
Jag hoppas att Zapatero äntligen inser det uppenbara: för att få ner arbetslösheten utan att öka statsskulden behövs nya jobb i det privata näringslivet. Sådana uppstår bara om någon tror att han eller hon kan tjäna pengar på att skapa dem – inte genom att politikerna fortsätter att fokusera sitt stöd på dem som redan har arbete. Efter år av fruktlösa försök att nå konsensus med facken behöver regeringen nya idéer.
Joan Rosell har sitt ursprung i Kataloniens små och medelstora företag (SMF) och där har också CiU en betydande del av sin väljarbas. Katalonien har genom historien varit det klassiska exemplet på både entreprenörsanda och tillverkningsindustri i Spanien. Tänk vilken psykologisk effekt det skulle ha på alla företagare om vi såg PSOE närma sig samtalsparters som representerar vårt perspektiv. Kanske är jag optimist in extremis, men tror att de kommer att göra det. Jag tror faktiskt att det dagas. Och solen går ju upp i öster.
- - -
Källor och inpiration återfinns i den engleska versionen av denna post, vilken också kan läsas översatt till spanska och katalanska.
No comments:
Post a Comment