Efter fem omgångar som allt mer flitig observatör har jag i år tagit steget till att delta i karnevalen i Vilanova i la Geltrú. När jag blickar tillbaka på denna extremt osvenska högtid, känner jag glädje över att ha blivit accepterad men ännu mer tillfredsställelse över att ha fått vara med och bygga vidare på Vilanovas traditioner.
Att hävda att jag har bidragit är faktiskt inte att överdriva. Karnevalen här är ingen mediahändelse. Lokal-TV:s gör rapporterar från den inte i första hand för att informera de oinvigda, utan snarare som ett erkännande till de aktiva deltagarna. Det som sker är vad man själv gör tillsammans med sina vänner och sitt karnevalssällskap och uppmärksammas vanligtvis inte utanför den kretsen. Men alla vet att under detta fåtal dagar uspelar sig liknande fester och upptåg runt om i hela staden och däri ligger storheten.
Av samma anledning vill jag hävda att det inte finns några genvägar för den som vill uppleva den här stämningen. Visst finns det karnevalssällskap som låter utomstående par anmäla sig till exempel till deras comparses, men hur kul är det egentligen om du inte har någon relation till de andra människorna du dansar runt med eller dem som ni dansar förbi och kastar karameller till?
Utmaningen (el repte)
De delar av karnevalen som har bjudit mig på flest överraskningar är, inte helt oväntat, de som sker i slutna sällskap. För min väg från outsider till insider i Vilanova har det utkristaliserats en nyckelperson: Jordi Ibañez. Det var han som i somras (via YouTube) lockade med mig i castellers-föreningen Bordegassos och i tisdags i förra veckan var det han som gav mig en nyckelroll när Bordegassos karnevalssällskap, enligt tradition, skulle utmana stadens folkdansförening (Agrupació de Balls Populars, eller "Agrupa") på marängkrig. Utklädda till engelska käppdansare – några av de få Morris Men som finns kvar – paraderade vi genom Vilanova och sedan fick jag låtsas ha engelska som modersmål och läsa ett smädestal som punkt efter punkt översattes till katalanska. Hals över huvud hade jag kastats in det som är typiskt för karnevalen i Vilanova och det redan innan den hade börjat på riktigt.
"Fettorsdag" (dijous gras)
För det är först på fettorsdagen (Dijous gras, inte fettisdag) som alla dras med i karnevalsyran. Det gäller inte minst våra barn och nu är det bokstavligen slut på friden. Dijous gras i Vilanova innebär marängkastning (merengada) och vår sexåring som ifjol fortfarande var avvaktande ville nu vara med. Inte nog med det – han hittade genast några klasskompisar i folkhavet och hade gärna kastat ännu mer marängsmet om inte hans influgna svenska farföräldrar närmast äcklat hade sagt att det var dags att gå hem.
Med mina föräldrar här som barnvakt, kunde jag på kvällen smyga ut på Bordegassos xatonada – en tillställning där man äter den, med svenska ögon, absolut politiskt inkorrekta salladen xató (innehåller både torsk och tonfisk – tur för dessa hotade arter att catering-köken snålar och framför allt levererar salladsblad), följd av tre sorters omelett (truita). Om tisdagen hade varit kvällen när jag själv kände att jag drogs med i karnevalen, fick jag den här kvällen bevis på att så var fallet: Det hade skrivits retfulla och mer eller mindre snuskiga sånger om alla middagsdeltagarna och jag slapp verkligen inte undan. Inte heller undkom jag att få en efterrättsmaräng upptryckt i ansiktet. Det gjorde nu inte så mycket eftersom jag (likt många andra) hade dragit på mig gamla kläder, men det var lite förvånande eftersom vi fortfarande var inomhus när det skedde.
fotografier: Maite Gomà
Kvällen avslutades på plaça de les Cols med marängkrig för vuxna och här kan jag bara erkänna för mig själv att jag har kommit långt i min integration. Jag blir inte förvånad över att se runt 200 vilanovabor från nio olika föreningar samlas på ett torg, för att vid midnatt – iförda regnkläder - börja kasta klibbig marängsmet på varandra. Inte nog med det, jag tyckte det hela riktigt roligt och kommer sannolikt att vara med även nästa år. Men då kommer jag att vara modigare: la merengada är nämligen inte en urskiljningslös strid utan snarare ett tillfälle för dig att smeta maräng i ansiktet på dina bekanta. Om du inte känner så många, och om du inte söker upp och attackerar dina vänner, kan du nästan stå mitt på torget utan att bli träffad. Eftersom termometern den natten sjönk under nollstrecket var jag ganska tacksam över att inte vara lika neddränkts som vissa av mina kamrater.
Karnevalskungens ankomst (l'Arrivo)
På fredagen firar vi karnevalskungens (Sa majestat Carnestoltes) ankomst: l’Arrivo. Den eftermiddagen tågar Vilanovas skolbarn utklädda runt i staden – så också våra – och på kvällen ordnas det närmaste vi kommer en karnevalsparad så som svenskar föreställer sig den; det vill säga sällskap efter sällskap som går eller dansar fram till musik.
Bordegassos hade valt temat ”Vinterolympiaden 2022 till Vilanova-Montgrós” (Montgrós är det högsta av de mycket låga berg som ligger norr om staden.) som travestering på Barcelonas lika förvånande som officiella kandidatur till samma OS, och då i samarbete med orter i de katalanska Pyrennéerna. Likt de flesta deltagande grupperna hade vi inte någon koreografi och våra vintersportskläder var helt enkelt det var och en hade plockat ihop. Vilanovas karneval (som kontrast till den i vår grannstad Sitges) handlar inte om skönhet och glamour med internationella referenser, utan främst om satir med lokal anknytning. Vår Arrivo-parad påminner alltså mer om en svensk nyårsrevy än om Rio de Janeiro.
Slutpunkten för paraden var plaça de la Vila, där det skulle avgöras vem som blev årets karnevalskung. Det organiserande sällskapet – Can Pistruas – hade utlovat att publiken skulle få rösta fram en vinnande kandidat. Valet stod mellan herr Mammut (Mamut) -traditionalisten som ville fira Vilanovas karneval med barretina för herrarna, nejlikor i håret för damerna och el turuta som musik - och herr Skunk (Mofeta) som vill att karnevalen sakll utvecklas och ta in moderna, multietniska inslag. Under deras debatterande kom emellertid en oäkta dotter till fjolårets karnevalskung in på scenen och innan någon av männen hade hunnit väljas, förklarade hon sig vara den folket valt till årets karnevalsdrottning. I ärlighetens namn kan jag erkänna att jag inte alls hängde med i de snabba skämten på scenen utan snarare ägnade mig åt att se vilka i publiken jag kände igen, för trots vinterkylan var torget fullt med folk.
Maskeradlördag (Mascarots)
Karnevalslördagen är den fria utklädningens dag i Vilanova och efter att ha bott här i fem år deltog vår familj för första gången, som improviserade indier. Jag klädde ut mig redan på morgonen, vilket den här dagen är det är helt normalt bland stadens butiksägare. På eftermiddagen gick vi alla fira och dansa på barnens skola, men det blev inte så lyckat. Sexåringen ville bara springa omkring med sina klasskamrater och fyraåringen ville framför allt gå hem. Här har jag redan bestämt mig: nästa år kommer jag sjunga med i (och lära mig) sångerna katalanska även om mina söner vägrar att förstå vad vi vuxna tycker är roligt för barn.
Sent på kvällen tog min fru och jag en promenad genom staden. Vad som då verkligen förundrade en uppmärksamhetsfixerad svensk som jag är hur många människor som orkar tönta sig och dansa på vår lokala Rambla trots att de inte har någon som tittar på.
Karamellkriget i Vilanova i la Geltrú
Söndagen är karnevalens stora dag i Vilanova. För min fru och mig var det här första gången som par i en comparsa (ett sällskap), men trots det följde vi traditionen och bytte presenter innan vi gav oss av mot Bordegassos lokal. Väl där fick jag hjälp att knyta min sjal (mocador) så att den kunde fyllas med karameller och sedan bar det av genom staden. Under dagens första tur (primera ronda) är gatorna fortfarande nästan tomma och de enda man råkar dansa förbi är några av de andra (sammanlagt över 80) comparses som också har hunnit ut. Efter en sen frukost, när den andra omgången börjar, är det däremot fullt av åskådare överallt. Medan vi dansade fram till el turuta ägnade min fru sig åt att vänligt lämna karameller till förväntansfulla barn medan jag letade efter bekanta i folkvimlet och genast slängde karameller på alla jag kände igen.
Dagens höjdpunkt – karamellkriget på plaça de la Vila – var lika kort som intensivt. Jag hade förväntat mig att det – i likhet med merengadan – skulle utvecklas till personliga vendettor, men torget är så packat med folk att man knappast leta upp en viss person som man vill kasta karameller på, om man nu har det begäret.
Efter karamellkrigen ordnar alla comparses sena luncher, följda av musik och dans. Min fru gick hem för att vara med barnen och jag åt ensam lunch med de andra deltagare från Bordegassos. Värt att notera är att jag absolut inte var mest berusad trots att jag är svensk och trots att - som vi har lärt oss - sydeuropéer inte dricker för att bli fulla.
Barnkarneval med Vidalet och konfetti
Måndagen är lokal helgdag i Vilanova för att de vuxna skall få vila ut sig efter comparses medan barnen förbereder sig för Vidalet, en karnevalsparad med extra mycket konfetti (paperets). Planen var att vi skulle återanvända våra kläder som indier, men efter övertalning gick jag med på att vi kunde bli pirater i stället. Våra söner tyckte att det var jättekul att klä ut sig så det blev lite av antiklimax när vi kom ut och det duggregnade. Inte blev det bättre av att vår äldste sons kompisar måste ha valt att stanna hemma, för han hittade nästan inte någon han kände. När vår yngste son klagade på att frös bestämde jag att det fick räcka för dagen. För svenskar boende i Sverige kan det vara värt att påpeka att detta inte på något sätt var ett undantag. Februari innebär sommar i Brasilien, men i medelhavsområdet är det vinter. Solen skiner verkligen inte alltid bara för att vi bor nära Barcelona.
Nygamla karnevalsjättar
På tisdagen (fettisdagen, alltså, även om få svenskar har koll på det) håller Vilanovas skolor fortfarande stängt, trots att karnevalsprogrammet är allt annat än krävande. Sitges laddar för sin Rua de l’Extermini som genomförs den kvällen, medan Vilanova söker efter en ny huvudpunkt sedan den gamla Vidalot-traditionen dött ut. Karnevalsfederationens (FAC) initiativ till att återuppliva ett par gamla jättar från sent 1800-tal var i mina ögon lysande. Å ena sidan markerar de hur tätt Vilanovas karneval är knuten till den katalanska folkkulturen och å andra sidan ger de oss en härlig påminnelse om somrarnas Festa Major. Våra barn har redan tagit den nygamla jättarna (els gegants de la Cuyna Vella) till sitt hjärta, men personligen saknade jag de satiriska sånger som vi ifjol, på den här dagen, sjöng för att hylla den så kallade Balaguer-kanonen. Men visst går det att kombinera de två idéerna. Kan vi inte sjunga för jättarna?
Begravningsprocession för karnevalskungen (l'Enterro)
På askonsdagen är festen över och barnen börjar symboliskt nog i skolan igen. Men våra söner hann knappt hem innan jag släpade ut dem på likvaka för karnevalskonungen (l’enterro). I år råkade det vara ”mitt” sällskap Bordegassos som organiserade den och jag hade gärna hjälpt till men fick i stället acceptera min roll som aktiv pappa. Först gick vi till Vilanovas nyrenoverade teater där el Rei Carnestoltes låg på lit-de-parade, omringad av gråtande undersåtar och sedan såg vi hur han ceremoniellt bars fram genom staden i en procession där alla delar av Vilanovas karnavel förklarades döda för den här gången. Mina barn tyckte det var jättespännande och ville följa med till plaça de la Vila, där kungens testamente skulle läsas. Jag tyckte dock att det var läggdags så i stället vandrade vi hem genom den fiskosande staden. Det finns nog inte någon vilanova-bo som respekterar den traditionella fastan i fyrtio dagar (quaresma), men på dess första dag ersätter många köttet med stekta sardiner.
"Tot s'hi val" och svensken som rodnade
Karnevalen är över och jag börjar smälta mina intryck. Det är verkligen en tid när allt är tillåtet (per carnaval tot s’hi val), vilket bland annat ger sig till uttryck i de eregerade manliga könsorgan och jättevaginor som dyker upp överallt. Jag anser mig vara en ganska liberal svensk, men får erkänna att jag flera gånger kände mig närmast generad, speciellt när jag hade mina söner med mig. Under enterro hade vi turen att komma för sent för att få de enormt realistiska chockladsnoppar som Bordegassos delade ut, men såg många andra Vilanova-barn gå runt med dem i munnen. Hur många minuter hade något sådant få pågå i Sverige?
Foto: Maite Gomà
Vilanovas karneval har, som ni förstår, ingenting med Rio att göra utan det svenska fenomen som bäst motsvarar den är snarare nationslivet vid våra gamla universtitet: föreningar som försöker överträffa varandra i mer eller mindre välregisserade skämt och upptåg, men samtidigt följer ritualer som gått i arv i generationer. Jag älskade mina år i Lund, så ni kan förstå att jag redan ser fram emot nästa år.
Då skall jag se till att hinna med det som jag missade i år: Om min fru vill inleder jag gärna med middag med dans (ball de mantons). Jag vill se åtminstone en föreställning av ball de malcasats och ta med barnen för att uppleva den galne Moixó Foguer. Hinner jag, skall jag lära mig stegen till någon av våra danses de Vilanova. Och så skall jag se till att ha barnvakt på måndagen så att jag kan vara med i Bordegassos kör (coros), trots att jag inte kan sjunga. Det var tack vare att mina föräldrar var här på besök som jag den här gången kunde uppleva så mycket, så jag får hoppas att de är beredda att komma tillbaka nästa år.
Fram till dess har vi andra saker att upptäcka. I nästa vecka börjar Bordegassos sina träningar (assajos) i att bygga mänskliga torn och i april börjar vi uppträda på Kataloniens torg. Sedan kommer sommaren med alla sina festivaler och inte minst Festa Major. Vi lär knappast få det långtråkigt.
No comments:
Post a Comment