Livet i Vilanova
Ikväll är jag trött. Om bara några dagar börjar karnevalen i Vilanova i la Geltrú på allvar och det har lett till mycket arbete. På jobbet har jag förberett en kondomkampanj – i vår karneval är erotiska anspelningar alltid välkomna. På fritiden har jag som föräldrer fått hjälpa till att skapa de kostymer som våra två små barn skall använda med sin skola, men också försökt att komma på en bra utklädningsidé som vi kan ha tillsammans hela familjen. Det här blir ju vår sjätte katalanska karneval så det är hög tid att släppa hämningarna.
Dessutom har jag försökt följa mitt karnevalssällskap – Bordegassos – i deras förberedelser så nu vet jag lite mer om hur allt organiseras. Men jag kan inte påstå ha varit till någon hjälp – hur trist det än är att erkänna så räcker inte tiden till det om man har en fru som reser mycket i jobbet.
Den här gången var hon borta också över helgen och det fick mig att inse en sak om våra små pojkar. I fredags släpade jag med dem till en liten fotoutställning men det skulle jag inte ha gjort. För dem är det en mardröm att hamna i en grupp på ett tjugotal vuxna som alla vill hälsa. När vi sedan på lördagen gick till La Sala för att vara med när karnevalsprogrammet presenterades hade jag stålsatt mig. Det hade jag inte behövt göra – lokalen var fullsatt vilket gjorde killarna anonyma och då verkar de, intressant nog, nästan trivas. De är ju inte rädda för folk utan bara väldigt blyga. Nåväl, på söndagen var det dags att betala tillbaka: Happy Meal samt en och halv timme inne på MacDonald's lekrum med tillörande okontrollerat höga barnskrik. Jag skötte mig föredömligt, om jag får säga det själv.
...och i omvärlden
Veckan i media har varit väldigt händelserik, så för att inte den här krönikeidén skall knäcka mig, får jag nog börja begränsa mig till ett tema. Den här gången är valet enkelt:
Zapatero, Spanien och min önskan om samförstånd
Zapatero, som så sent som när han omvaldes 2008 fortfarande låtsades som att världens finanskris inte skulle drabba hans regering, har i Davos fått finna sig i att delta i paneldebatter flankerad av Grekland och Lettland. En inte alltför rolig bild av hur finansvärlden ser på Spanien.
Med tanke på hur obekväm situationen måste vara tycker jag faktiskt att han har klarat sig väl. Mitt förtroende för honom ökar när jag höra honom erkänna att den spanska ekonomin har problem. Tyvärr är det inte så vi vanligtvis ser honom på spansk TV när hans regering debatterar med oppositionen PP. Eftersom stridigheterna bokstavligen pågår varje dag så drunkar stora komplicerade frågor i trivialiteter där det är lättare att visa att motståndaren har fel. Det fokus och den ödmjukhet som Zapatero visar inför omvärlden är som bortblåst när han talar på hemmaplan.
Vad värre är tycks även hans planer blåsa bort så fort de skall diskuteras på spansk mark. Att minska förtidspensionerna och höja pensionsåldern till 67 överraskade mig som väldigt insiktsfullt, men nu hotar fackförbunden med strejker och snabbt nedgraderar regeringen sina, i mina ögon, nödvändiga åtgärder till att bli förslag eller till och med bara diskussionsunderlag.
Oppostionen är, tyvärr, mer inriktad på valstrategi än sakpolitik. I stället för att glädja sig åt att regeringen öppnar dörren för idéer som PP själva har bollat med, så anklagar de Zapatero för att improvisera och hotar med misstroendevotum och nyval.
Jag kan inte låta bli att göra en jämförelse med finanskrisen i Sverige 1993. Den löstes efter ett antal radikala beslut varav vissa ger positiva effekter än idag – Sveriges medlemskap i EU och ett pensionssystem som klarar av demografiska förändringar hör till dessa. Viktigast av allt var dock att åtgärderna förhandlades fram mellan regering och opposition i samarbete vilket skapade precis den stabilitet som behövdes. Hur illa måste det gå för Spanien innan PSOE och PP är beredda att göra detsamma? Idag föll börsen i Madrid med nästan 6% p.g.a. att investerarna flyr euroområdets riskmarknader.
Zapatero måste acceptera att han inte kommer att rida ut den här striden som fackförbundens bäste vän. PP måste inse att PSOE:s krismedvetenhet är en unik chans att nå breda överenskommelser om några av de arbetsmarknads- och välfärdsreformer som Spanien behöver. Krisen är här nu och det är mycket långt till nästa val.
- - -
SPA: LaVanguardia: Börsfallet på 6%
SPA: LaVanguradia: De spanska facken mot ändrade pensionsvillkor
SPA: LaVanguardia: PP planerar ett misstroendevotum mot PSOE
SPA: LaVanguardia: IMF ”förstår” Zapateros pensionsplan
SPA: LaVanguardia: Spaniens finansminister vill inte stå för några av de förslag som skickats till Bryssel
- - -
Technorati tags: Katalonien, Penedès, PSOE, Spanien, Vilanova, Zapatero,
No comments:
Post a Comment