Det blir lätt pinsamt när folk från små länder försöker förklara varför de är så stolta över just sitt hemland och hoppas att omvärlden skall förstå. Ändå är det precis vad jag nu skall göra. Min ursäkt är delvis att det här i mitt nya hem, Vilanova i la Geltrú (Barcelona), forfarande finns många som lever i villfarelsen att mitt hemland är ett bevis för den demokratiska socialismens överlägsenhet. Men framför allt att Sverige på sistone har fått så mycket positiv uppmärksamhet.
Sveriges BNP-tillväxt för 2011 förväntas bli 4% och har alltså en ”ekonomi lika starka som Pippi Långstrump”, som en representant för OECD nyligen uttryckte det. Wall Street Journal har berömt den svenska regeringen för att redan i år planera för ett budgetöverskott på 1% och i the Economist har vi kunnat vi läsa om hur Englands premiärminister, David Cameron, intresserar sig för den budgetdisciplin och de marknadsorienterade reformer som Nordens borgerliga regeringar så framgångsrikt har genomdrivit.
Så uppmuntrade har den internationella rapporteringen från Sverige verkligen inte alltid varit, även om våra jobbiga år tycks ha passerat obemärkta i Spanien.
Jag föddes 1971 i ett land som låg på fjärde plats i världen vad gäller BNP/Capita, men som tjugo år senare, hade rasat till 17:e plats. I all välmening byggde den traditionella svenska modellen upp ett samhälle där det inte längre lönade sig att utbilda sig eller arbeta extra och där den offentliga förvaltningen – och därmed den offentliga skulden – växte sig allt större. Till och med de socialdemokraterna insåg hur fel det hade blivit men den skattereform som de genomförde 1988 räckte inte till. År 1991 arbetade jag själv i en valrörelse där vi varnade för att en arbetslöshetsbomb var på väg att brisera och tyvärr blev det så. År 1992 blev krisen akut, långivarnas förtroende för de svenska offentliga finanserna hade raserats. Regeringen tvingades släppa den fasta kursen på kronan, som snabbt föll med nästan 30%.
Den gången var vi många som tyckte att marknaden – personifierad av finansmannen George Soros - behandlade oss orättvist, men samtidigt såg vi alla att det rörde sig om en isolerad svensk kris så det rådde aldrig någon oenighet om att vem som var tvungna att lösa dem. På våren 1993 sände SVT ett fyra timmar långt program med titeln ”En dag för Sverige” där politiker, debattörer och andra försökte utstaka en väg mot framtiden och eftersom jag precis hade börjat studera ekonomi vid universitetet följde jag det från början till slut. För mig har den dagen förblivit en symbol för den anda som rådde, inte av samförstånd – det är ett för starkt ord – men en gemensam insikt om att folks krismedvetenhet erbjöd ett unikt tillfälle att fatta de obekväma beslut som både höger och vänster förstod var nödvändiga.
Under hösten 1992 och våren 1993 röstade regering och opposition tillsammans igenom en radikal omläggning pensionssystemtet, striktare regler i sjukförsäkringarna och bättre villkor för arbetsgivarna. Samtidigt fattade de beslutet att Sverige skulle ansöka om medlemskap i EU vilket inte i sig stärkte ekonomin, men markerade att experimentet med den ”tredje vägens politik” var över. Åtgärderna innebar inte att problemen var lösta - nedskärningarna i de offentliga utgifterna pågick år efter år fram till 1998 – men grunden lades för det mer konkurrenskraftiga land som vi ser idag.
Efter de åren gjorde den svenska Socialdemokratin de facto en genomgripande förflyttning mot mitten - jag skulle säga en verklighetsanpassning till marknadsekonomins villkor. När krisen var över ställde många av deras sympatisörer krav på återställare, men partiledningen stod emot. ”Den som är satt i skuld är icke fri”, upprepade Göran Persson och såg i regeringsställning till att fortsätta att betala av på statsskulden.
Inte ens idag skulle den svenska arbetarrörelsen avfärda det internationella berömmet för vårt land med att det kommer från en farlig nyliberal affärspress. Det är mer troligt att Socialdemokraterna kännner sig sårade - inte för att de skulle vilja föra en annan politik (i skrivande stund har de ju inte ens själva bestämt sig för om de skall gå åt höger eller vänster), utan för att de under så många decennier kunde framställa sig som den enda politiska kraften som kunde generera välstånd. Nu har vår sittande borgerliga regering tydligt bevisat motsatsen. Att de positiva omdömena kommer från USA och England gör bara saken värre. Inga andra länder har en så stark påverkan på den bild vi svenskar har av oss själva, skulle jag hävda.
Nu är inte Socialdemokraterna ensamma om att ha ompositionerat sig. För att hårdra det har Sverige idag en Riksdag där sex av åtta partier slåss om samma väljare, eller åtminstone aktar sig för att skrämma bort dem. Väljarkåren, å sin sida, utgörs av människor som själva har genomlevt hur en välfärdsstat kan reformeras utan att raseras. Resultatet blir en ekonomisk och socialpolitisk debatt inriktad på rationella och mätbara lösningar och där ingen ödslar tid på ideologiska dogmer. Bristen på stora visioner kan kännas långtråkig men stärker stabiliteten i och förtroendet för landets ekonomi. Därmed genereras det välstånd som behövs för en välfärdsstat. Inte samma modell som den svenska socialdemokratin en gång i tiden blev känd för, men en välfärdsstat som till och med de själva har tvingats erkänna som bättre.
Så här långt kommen struntar jag i om det är pinsamt: Jag är jättestolt över Sverige! Men även om jag hoppas så förbli också framöver, lovar jag lovar att inte skriva om de känslorna fler gånger. Man är ju svensk.
- - -
Överkurs: Fler verklighetsanpassningar
Den andra stora verklighetsanpassning kom några år senare från Moderaterna, det tidigare mest marknadsliberala rörelsen. Efter det att Fredrik Reinfeldt tog över ledningen accepterade partiet att genomsnittssvensken verkligen trivs med sin välfärdsstat, så i stället för att begränsa den och satsar man nu i stället all kraft på att göra den ekonmoiskt hållbar och mer effektiv. Den strategin gör att partiet idag är större än socaldemokraterna och leder en regering som har ett starkt förtroende från folket.
En tredje förskjutning mot mitten sker just nu när Gustav Fridolin, en av de personer som vill leda Miljöpartiet går ut och försvarar Sveriges liberala arv. Det upplevs nog som underligt i Spanien, men Miljöpartiet blev i det senaste valet Riksdagens tredje största parti och eftersom de vill behålla den positionen har det inte råd att entydigt stämplas som ett ”vänsterparti”.
- - -
Detta är den svenska versionen av en text skriven huvudsakligen för engelsktalande läsare, intresserade av Katalonien och Spanien. Alla källor redovisas i slutet av den engelska versionen. Texten finns också i en katalansk och en spansk versíon.
No comments:
Post a Comment