SWE: Vem är kung Artur av Katalonien?

Många av de katalanska politiker som jag verkligen uppskattar kommer från Convergència i Unió, CiU (CiU = CDC + UDC). Det är hög tid att ta en titt på det partiets ledare, Artur Mas – efter valet den 28/11 kommer han med största sannolikhet att ersätta José Montilla (PSC) på posten som President för Generalitat, Kataloniens högsta beslutsfattande organ.

Artur Mas är väldigt olik typiska svenska politiker, inte minst genom att han utstrålar pengar. Perfekt skräddarsydda kostymer, utbildning på elitskola etc må vara vanligt förekommande bland beslutsfattare i Sydeuropa, men skulle i Sverige brännmärka honom som en som ”inte förstår hur vanliga människor har det”. Och även om jag i debatter brukar uppleva honom som väldigt kompetent, retar jag mig lite på hans upprepningar om att han inte har fått regera trots att han”vann” det senaste valet. Läsningen av “La Mascara del Rei Artur” (”Kung Arturs mask”) av Pilar Rahola har dock gjort min bild av Mas rikare. Denna text gör inte anspråk på att vara en sammanfattning av boken utan ger främst exempel på vad jag personligen har lärt mig.

Som titeln antyder har huvudsyftet varit att skåda den ”vanliga människan” Artur Mas, han som döljer sig bakom masken. För att nå dit hade Rahola villkor som bara en berömd journalist kan ställa på sitt intervjuobjekt: att få full inblick i både den officiella och den inofficiella agendan samt ha rätt att publicera boken så som hon ville skriva den. Att Mas gick med på det berodde sannolikt på en önskan om att balansera den bild av honom som råder i media: hans meningsmotståndare hävdar att han styrs av sin stab och han skildras ofta som opersonlig, överlägsen och fåfäng - ”Guapooo!” (Snygging!), enligt satirprogrammet Polònia.

Artur Mas erkänner för Rahola att han såras av att skildras som en rik ”yuppie”, eftersom han är uppvuxen med ett starkt calvinistiskt sparsamhetsideal. Däremot erkänner han att han inte enkelt låter folk bli vän med honom, eftersom han i framtiden sannolikt kommer att tvingas fatta beslut som påverkar dem personligen. Hans fru, Helena Rakosnik, tillägger att hennes man inte är en typisk offentlig person, eftersom han egentligen är ganska blyg och alltid ställer upp på familjen, även när det krockar med politiska evenemang. Bakom fasaden finns det uppenbarligen en man med stor integritet.

Mas distans till sina egna medarbetare uppfattas dock ofta som störande, till och med av nyckelpersoner. Jordi Pujol, till exempel, oroar sig inför Rahola över efterträdarens sätt att hantera relationer, inte minst den dem emellan. Förhållandet till UDC:s ledare är än mer komplicerat. Duran i Lleida själv beskriver det som ”normalt men inte hjärtligt”. Att Mas anser sig visa respekt genom att inte lägga sig i hur Duran i Lleida styr CiU:s arbete i parlamentet i Madrid räcker uppenbarligen inte för att skapa ett djupare förtroende.

Vad gäller det inflytande som CDC:s innersta kärna (nucli de confiança) – ofta kallad pinyol– har på Mas, kan Rahola slå hål på myten. Sant är att David Madí, Oriol Pujol, Francesc (Quico) Homs, Lluís Corominas och Felip Puig redan under Jordi Pujols sista år som president, agerade som ett sammansvetsat, välutbildat men också ovanligt självständighetsförespråkande gäng. Sant är också att de - när det såg ut som att CDU:s Duran i Lledia skulle få bli CiU:s gemensamme ledare - lanserade Artur Mas som sitt alternativ och försvarade hans kandidatur med risk för sin egen ställning.

Sedermera, under CiU:s tid i opposition, har många andra partimedlemmar valt att hålla en låg profil, men pinyol har förblivit vid Mas sida som CDC:s ansikte utåt. De delar den känsla av ansvar (responsibilitat) som ledaren anger som sin politiska drivkraft (även om Rahola i sin bok antyder att ordet ambition (ambició) kanske är mer träffande). Efter samtal med alla inblandade kan Rahola bekräfta att om Mas blir Kataloniens näste president, så är det till stor del pinyols förtjänst, men samtidigt att han är ensam ledare - endast han är oersättlig.

Denna bok har också gett mig en länge efterlängtad förklaring till varför Mas has varit upprörd över att inte få regera. Visserligen har CiU som enskilt parti vunnit flest mandat i de två senaste valen men för mig själv, som svensk och van vid koalitionsregeringar, spelar det ingen roll eftersom partierna i Tripartit (PSC, ICV-EUiA och ERC) tillsammans har egen majoritet.

På ett ideologiskt plan beror frustrationen på att Mas och pinyol har tagit på sig något av en frälsarroll – de ser sig själva som de enda som sätter Kataloniens intressen i första rummet. Har man den övertygelsen är det inte bara oförlåtligt, utan helt oförståeligt att det självständighetsförespråkande partiet ERC under två mandatperioder har valt att stötta José Montillas PSC i stället för CiU, speciellt i det senaste valet, när ERC hade bedrivit kampanj för en mer katalansksinnad politik.

Till detta skall läggas att José Luis Rodríguez Zapatero (PSOE), när han slutförhandlade autonomifördraget Estatut med Mas, som en del av en muntlig överenskommelse gick med på principen att det största partiet i Katalonien också skulle få bilda regering. Snopet nog för CiU, lyckades sedan inte Spaniens premiärminister att få PSC att respektera detta. Eftersom Mas inte ser PSC som ett självständigt parti, utan som en förlängning av PSOE, kan man förstå att han anser sig lurad av socialisterna.

För att återvända till Mas som person, har han en svaghet som både Rahola och de som arbetar runt honom har identifierat: han kan inte ta politikens ofta fula spel för vad det är, utan tolkar det som något personligt. Rahola knyter ihop sin bok genom att konstatera att Mas faktiskt bär en mask, men inte för att dölja egna svagheter, utan för att skydda sig mot omvärldens brister.

Med ett internt partiperspektiv har Mas redan lyckats med stordåd: han har enat det Convergència som många trodde skulle falla samman utan Jordi Pujol, och det i ett kritiskt ögonblick - 2004, precis innan partiet, efter 23 år vid makten, skulle förlora den till den idag ännu sittande Tripartit-regeringen.

Nu väntar betydligt större utmaningar och eftersom jag kom hit 2005 har jag inga egna efarenheter av hur CiU kommer att leva upp till den rollen. Den ekonomiska krisen, den höga arbetslösheten och den spanska konstitutionsdomstolens urvattning av Estatut garanterar dock att det kommer att bli en turbulent tid. Katalonien är i akut behov av en erfaren styrman och jag hoppas därför att Felip Puig har rätt när han i Raholas bok får förklara att Artur Mas blir ännu bättre som president än han har varit som kandidat till posten.