Den senaste veckan har FC Barcelona stått i fokus i ovanligt många krönikor i katalanska media. Det har gjorts kommentarer om viktiga fotbollshändelser som lottningen mot Arsenal i åttondelsfinalerna i Champions League eller derbyt mot Espanyol – en jätteseger på 1-5 som blev Espanyols första hemmaförlust på nya stadion Cornellà-El Prat – men det som framför allt skapat debatt är en ny sponsor.
Eftersom jag jobbar med varumärken fascineras jag av den lojalitet som de kan åtnjuta när folk verkligen känner för dem. Men priset för stark identifikation är ett stort ansvar och kan snabbt förbytas i besvikenhet. I värsta fall ser vi nu detta hända, när Barças ledningsgrupp har beslutat att fotbollslaget för första gången någonsin skall bära kommersiell reklam på tröjorna.
Sponsorskontraktet har slutits med Qatar Foundation och ordförande Sandro Rosell betonar att dessa 165 miljoner Euro över fem år – den största summan någonsin i fotbollsvärlden – behövs för att bättra på den dåliga ekonomin. De som gillar avtalet hänvisar till andra fotbollsklubbar som ägs eller sponsras med oljepengar från arabvärlden. Diskussionen domineras dock av röster som är emot att Barça från och med nu skall marknadsföra Qatar och det på bekostnad av det hittillsvarande stödet till Unicef och världens barn. Före detta tränaren Johan Cruyff har sammanfattat läget med att säga att Barça som tidigare var "mer än en klubb" (més que un club) nu reduceras till "ännu en klubb" (un club més).
Vad som står på spel är just detta - bilden av Barça som något större än en vanlig fotbollsklubb. Idrottsjournalisten Enric Bañeres påminner oss om de många år när laget inte vann titlar, men ändå var en sammanhållande symbol för ett helt samhälle - av sociologer beskriven som en ”arme utan vapen”, en ”sekulär religion” eller till och med en ”episk sublimering av det katalanska folket”.
Att kombinera varumärken – co-branding – innebär alltid risker och journalisten Pilar Rahola varnar för de värden som kan komma att associeras med Barça. Hon påpekar att Qatar Foundation delar ut årliga priser för att hedra Yusuf al Qaradawi – en islamisk ideolog som sprider obehagligheter som att Hitler var Allahs lösning för att ta hand om de elaka judarna, att lgbt-personer skall dödas eller att kvinnor kan behöva fysiska straff - och att många av dem till och med tycker om det.
Barcelona-supportern Jordi Bruch anklagar klubbledningen för att behandla fansen som åsnor när den bemöter kritik med argument som inte håller intellektuellt. Han dömer ut Javier Faus - Vice-ordförande med anvar för ekonomi och strategi - och dennes beskrivning av Qatar som en ”flexibel” diktatur, med argumentet att flexibilitet i själva verket är ett typiskt drag hos icke-demokratiska stater. Och Sandro Rosells uppmaning till fansen att resa till Qatar för att själva uppleva hur demokratiskt det är avfärdar han med ett flertal exempel på hur skickliga diktaturer brukar vara på att dupera turister.
Xavier Sala i Martín, ekonom och f.d. ekonomidirektör i klubben, påvisar att inkomstförstärkningen med Qatar Foundation inte alls är så stor som det hävdas, eftersom den medför alternativkostnader. De 30 miljoner Euro extra per år som avtalet innebär skall ställas mot de 20 miljoner som den tidigare klubbledningen hade på gång med en intressent som var beredd att bli ”sponsor of the sponsor”, d.v.s. få sitt erkännande inte genom reklam på tröjorna utan som den som möjliggjorde för Unicef att vara kvar där.
Personligen hoppas jag att den nya ledningen har en plan för att hantera konsekvenserna av det här beslutet. Rörelseresultatet i ett företag eller en idrottsklubb beror inte bara på intäkter och kostnader, utan också på hur man förvaltar de tillgångar som man redan har. Det torde inte råda någon tvekan om att varumärket Barça – en immateriell tillgång - efter Joan Laportas år som ordförande är starkare än någonsin. Sponsorsavtalet med Qatar Foundation kommer att påverka klubbens image. Det som har börjat med negativa känslor kan till slut komma att handla om pengar.
- - -
Källor och inspiration presenteras i slutet på den engelska versionen av samma text.
Eftersom jag jobbar med varumärken fascineras jag av den lojalitet som de kan åtnjuta när folk verkligen känner för dem. Men priset för stark identifikation är ett stort ansvar och kan snabbt förbytas i besvikenhet. I värsta fall ser vi nu detta hända, när Barças ledningsgrupp har beslutat att fotbollslaget för första gången någonsin skall bära kommersiell reklam på tröjorna.
Sponsorskontraktet har slutits med Qatar Foundation och ordförande Sandro Rosell betonar att dessa 165 miljoner Euro över fem år – den största summan någonsin i fotbollsvärlden – behövs för att bättra på den dåliga ekonomin. De som gillar avtalet hänvisar till andra fotbollsklubbar som ägs eller sponsras med oljepengar från arabvärlden. Diskussionen domineras dock av röster som är emot att Barça från och med nu skall marknadsföra Qatar och det på bekostnad av det hittillsvarande stödet till Unicef och världens barn. Före detta tränaren Johan Cruyff har sammanfattat läget med att säga att Barça som tidigare var "mer än en klubb" (més que un club) nu reduceras till "ännu en klubb" (un club més).
Vad som står på spel är just detta - bilden av Barça som något större än en vanlig fotbollsklubb. Idrottsjournalisten Enric Bañeres påminner oss om de många år när laget inte vann titlar, men ändå var en sammanhållande symbol för ett helt samhälle - av sociologer beskriven som en ”arme utan vapen”, en ”sekulär religion” eller till och med en ”episk sublimering av det katalanska folket”.
Att kombinera varumärken – co-branding – innebär alltid risker och journalisten Pilar Rahola varnar för de värden som kan komma att associeras med Barça. Hon påpekar att Qatar Foundation delar ut årliga priser för att hedra Yusuf al Qaradawi – en islamisk ideolog som sprider obehagligheter som att Hitler var Allahs lösning för att ta hand om de elaka judarna, att lgbt-personer skall dödas eller att kvinnor kan behöva fysiska straff - och att många av dem till och med tycker om det.
Barcelona-supportern Jordi Bruch anklagar klubbledningen för att behandla fansen som åsnor när den bemöter kritik med argument som inte håller intellektuellt. Han dömer ut Javier Faus - Vice-ordförande med anvar för ekonomi och strategi - och dennes beskrivning av Qatar som en ”flexibel” diktatur, med argumentet att flexibilitet i själva verket är ett typiskt drag hos icke-demokratiska stater. Och Sandro Rosells uppmaning till fansen att resa till Qatar för att själva uppleva hur demokratiskt det är avfärdar han med ett flertal exempel på hur skickliga diktaturer brukar vara på att dupera turister.
Xavier Sala i Martín, ekonom och f.d. ekonomidirektör i klubben, påvisar att inkomstförstärkningen med Qatar Foundation inte alls är så stor som det hävdas, eftersom den medför alternativkostnader. De 30 miljoner Euro extra per år som avtalet innebär skall ställas mot de 20 miljoner som den tidigare klubbledningen hade på gång med en intressent som var beredd att bli ”sponsor of the sponsor”, d.v.s. få sitt erkännande inte genom reklam på tröjorna utan som den som möjliggjorde för Unicef att vara kvar där.
Personligen hoppas jag att den nya ledningen har en plan för att hantera konsekvenserna av det här beslutet. Rörelseresultatet i ett företag eller en idrottsklubb beror inte bara på intäkter och kostnader, utan också på hur man förvaltar de tillgångar som man redan har. Det torde inte råda någon tvekan om att varumärket Barça – en immateriell tillgång - efter Joan Laportas år som ordförande är starkare än någonsin. Sponsorsavtalet med Qatar Foundation kommer att påverka klubbens image. Det som har börjat med negativa känslor kan till slut komma att handla om pengar.
- - -
Källor och inspiration presenteras i slutet på den engelska versionen av samma text.
No comments:
Post a Comment