SWE: Den katalanska valkampanjen 2010

Nu har vi spännande dagar framför oss och då tänker jag inte på el Clàssic Barça-Madrid som spelas nästa måndag. Redan på söndag den 28/11 är det val till Kataloniens parlament och vi befinner oss alltså i valrörelsens slutfas.

Den stora frågan är inte vem som blir näste President vid Generalitat – jag tror inte att någon längre tvivlar på att det kommer att bli Artur Mas. Hans CiU befinner sig sedan snart åtta år tillbaka i oppositionsställning, men leder överlägset. I vissa opionsundersökningar har partiet till och med fått egen majoritet, men det mest troliga är att Mas kommer att få bilda en minoritetsregering. Denna kan dock bli mycket stark eftersom den sannolikt kommer att kunna söka stöd hos någotdera av partierna ERC, PSC eller PP, alltefter vilken fråga det handlar om.

Igår (söndag) höll TV3 valrörelsens stora partiledardebatt. Det hade förespåtts att det skulle bli en strid i linje med ”alla-mot-Artur Mas”, men så blev absolut inte fallet. Snarare blev det så att Mas lugnt kunde presentera CiU:s valprogram och sedan titta på medan de andra partierna duellerade mot varandra i sina respektive hjärtefrågor. Av allt att döma är det CiU som har lyckats samla huvuddelen av de en miljon katalaner som i somras protesterade mot att den spanska konstitutionsdomstolen har urvattnat Kataloniens autonomifördrag, Estatut. Undersökningar tyder på att uppemot hälften av partiets sympatisörer på sikt vill se ett självständigt Katalonien. Den frågan tänker man dock inte väcka under den kommande mandatperioden. Dels av praktiska skäl – med Kataloniens höga arbetslöshet och dåliga ekonomi finns det viktigare prioriteringar. Dels av strategiska skäl – CiU vet att katalanerna är splittrade i självständighetsfrågan.

I stället kräver CiU att Katalonien skall få egen skatteuppbördsrätt (concert econònic). Artur Mas menar på att om den spanska konstitutionen kan tillåta Baskien och Navarra att ta upp skatter lokalt, och bara skicka in en överenskommen mängd till den spanska staten, så måste Katalonien också kunna ha denna rätt.

Kataloniens näst största parti, socialisterna PSC, det sannolikt tredje största, PP, argumenterar mot CiU och säger att förslaget skapar splittring. Ser man främst till Spanien som helhet så har de rätt – frågan kommer inte alls att bli populär i Madrid. Sätter man - som Artur Mas - Kataloniens intressen främst blir resultatet ett annat – en stor majoritet av katalanerna vill att deras autonoma region skall få styra över de skatteintäkter som den generar.

Det parti som tydligast har öppnat dörren för CiU är ERC. På sina valaffischer talar deras ledare Joan Puigcercós om att han kräver en folkomröstning om självständighet, men i gårdagens debatt visade han tydligt att han kan godkänna CiU:s ekonomiskt inriktade förslag som ett första steg. ERC har under de senaste två mandatperioderna ingått i Kataloniens Tripartit-regering, men partiets tidigare väljare har inte uppskattat detta samarbeta med PSC. Och eftersom självständighetsfrågan inte har kommit att dominera valrörelsen, kan ERC nu genom att närma sig CiU, dels distansera sig från PSC, dels göra sig till den framtida regeringens förstaval som stödparti.

PSC som har varit det stora partiet i Tripartit-regeringarna, kämpar i uppförsbacke för att inte göra ett katastrofval. En stor del av deras väljare är spansksinnade och har inte uppskattat den långa relationen med ERC. Den sittande presidenten José Montilla tycks i mina ögon ha gett upp. Han har redan meddelat att detta är hans sista kampanj till presidentposten och i gårdagens debatt gick det långa stunder då han försvann ur rampljuset. Intressant nog framstod han som skarpast när han, som icke-infödd katalansktalare, på katalanska försvarade Kataloniens positiva särbehandling av det egna språket mot PP:s och Ciutadanos partiledare, som under just det avsnittet valde att prata spanska.

PP:s Alicia Sánchez Camacho gjorde en bra debatt. Det var bara ICV-EUiA som försökte sätta dit henne som främlingsfientlig, men hon lyckades nog komma undan med förklaringar om att hon bara är emot är illegal invandring. De som tror att nästa katalanska regeringen kommer att bildas av ett högerorienterat CiU med stöd från det konservativa PP tror jag dock har fel. PP:s försvar för att Estatut inte blir lag i den form som Katalonien hade röstat igenom i en folkomröstning och attackerna mot den katalanska språkpolitiken i skolorna gör att partierna glider ifrån varandra, även om de har en samsyn på privat näringsliv.

Albert Rivera från det lilla spansksinnade partiet Ciutadanos borde igår ha haft en chans att stjäla röster från PP eftersom han är duktig på att försvara sin politik. Av någon anledning blev han dock för ivrig och retade upp både de andra debattörerna – och mig som publik – genom att gång på gång avbryta dem medan de talade.

Den ekologiskt sinnade gruppen ICV-EUiA, slutligen, har i valrörelsen varit det enda av de nuvarande regeringspartierna som försvarar att Kataloniens ”progressiva krafter” än en gång bör går samman i ett Tripartit. Även om jag inte skulle rösta på Joan Herrera så tjusas jag alltid av hans engagemang och tycker nästan lite synd om honom när hans regeringsbröder gör sitt bästa för att markera att samarbetstiden är över. I gengäld gör detta ICV-EUiA:s profil tydligare än någonsin – när CiU tar över makten kommer detta parti att vara det som håller längst distans till den nya regeringen.

I morgon kan det hända att det blir en blixtinkallad debatt mellan de två huvudkandidaterna till presidentposten, Artur Mas och José Montilla, och det på socialisternas initiativ. Gör inte Montilla en bättre insats än igår kommer åtminstone jag att fråga mig vad som var poängen. Återstår att se om han har ett trumfkort på hand.