Vad en turist enkelt kan uppskatta med Kataloniens jättar är att vissa av dem är lika höga som tunga. Eller att vissa jättebärare (geganters) trots detta får dem att verka väldigt lättrörliga och dansanta. Eller deras stiliga utseende och kläder (de äldsta är nästan alltid kungar eller åtminstone adelsmän, men inte bara ljushyade utan de kan lika gärna vara morer (moros)).
Vad som är svårare för en utomstående att förstå är varför de väcker sådana känslor att lokalbefolkningen följer efter dem där de bärs fram. Jag tror att svaret ligger i att de är symboler för sina städer, men (till skillnad från t.ex. ett stadsvapen) dessutom har ”personlighet” och (till skillnad från de flesta, aldrig så framgångsrika idrottsföreningar) sträcker sig över flera generationer. Far- och morföräldrar i Vilanova idag kan ju visa sina barnbarn samma jättar som deras egna, sedan länge bortgångna, far- och morföräldrar en gång i tiden fängslades av.
Detta sista är känslor som mina barn kommer att få med sig men som jag - uppvuxen i Sverige -naturligtvis inte kan ha. I gengäld gissar jag att vi nykomlingar har lättare att fascineras av jättekulturen som helhet, och inte bara bry oss om just vår egen stads jättar.
Något som på ett avgörande sätt bidrar till mytbildningen runt jättarna är att de bara dyker upp ett fåtal gånger per år. Under fjolåret - när Vilanovas gamla jättar fyllde 300 år – var vi bortskämda med både utställningar och parader, men ett vanligt år, som i år, får vi se dem under festa major och kanske något annat enstaka tillfälle.
Både barnen och jag älskar Kataloniens jättar så vi åkte dit och fick, tack vare både solen och stämningen, en härlig försmak av sommaren.
- - -
Technorati tags: Barcelona, Katalonien, Penedès, Vilafranca,
No comments:
Post a Comment