Vilken opassande vecka att börja kommentera händelserna i Barcelona, Katalonien och Spanien. Jag har föreställt mig en krönika om politiskt vardagsbråk som jag lättsamt kan kommentera utan allt för mycket hänsyn till de som eventuellt pekas ut. I stället blir det en temaartikel om påvens Benedictus XVI:s besök här - en händelse som har väckt en massa reaktioner, men som jag som invandrare från ett tidigare mer protenstantiskt, numera främst sekulariserat Sverige kanske inte borde beröra.
Jag har trots allt bosatt mig här - i ett land som Vatikanen räknar som sitt - alldeles frivilligt och det trots att jag har vuxit upp i ett samhälle där den katolska kyrkans ståndpunkt i personliga frihetsfrågor (framför allt rörande preventivmedelsanvändning men också abortlagstiftning och hbt-rättigheter) anses så extrem att den knappt finns representerad i det politiska systemet. Det kan låta överdrivet, men förre påven Johannes Paulus II kamp för Östeuropas frigörelse var för mig det första stora – och för många svenskar sannolikt än idag enda – exemplet på hur den katolska kyrkan tack vare sin ideologiska och överstatliga makt kan spela en nyckelroll för att förbättra värdlen.
Jag vet att kyrkan fortfarande har väldigt djupa rötter här – det märks ju inte minst på de enorma anti-abortdemonstrationer som har hållits i Madrid under senare år. Deltagarna i dem tar naturligtvis avstånd från de värden som jag har fått med mig från Sverige, men så upplever jag inte alls situationen i den lilla katalanska stad där vi bor. Inte minst genom barnens skola får vi ta del av lokala religiösa högtider och traditioner, men ingenstans möter vi den konservativa katolska läran. Den känns, intressant nog, lika avslägsen här i Vilanova i la Geltrú som när jag ännu bodde i Sverige.
När nu påvevisiten summeras upp tycks de flesta vara överens om att det var en enorm framgång, inte minst tack vare de vackra bilder av la Sagrada Familia – nu invigd som helgedom och basilika – och Barcelona som har spridits över världen. Katalanska TV3 direktsände under sex timmar och enligt tittarundersökningar såg en hel fjärdedel av Kataloniens befolkning någon del av sändningen. Å andra sidan säger elaka tungor att det längs vissa gator stod fler poliser än åskådare. Publiken på plats har beräknas till omkring 250.000 personer vilket påstås bara vara hälften av vad organisatörerna hoppats på.
Under dagarna i Barcelona i har Påven inte bara talat latin och spanska utan också katalanska och det har fått t.o.m. Josep Lluís Carod Rovira från det självständighetsinriktade vänsterpartiet ERC att utbrista att Bendictus XVI redan har gjort mer för katalanskan än alla Spanska premiärministrar genom tiderna. José Montilla, socialist (PSC) och President för Kataloniens Generalitat, var närvarande under flera akter, men höll dagen innan, för säkerhets skull, ett tal där han försvarade äktenskap mellan homosexuella.
Spaniens likaledes socialistiske premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero gick längre. Han undvek från den stora mässan med hänvisning till att han han inte är troende. I stället valde han att besöka de spanska trupperna i Afganistan och hans officiella möte med Påven begränsades därmed till några få minuter på Barcelonas flygplats. Lluís Martínez Sistach - ärkebiskopen i Barcelona som med det här besöket tros ha stärkt sin roll inom den spanska katolska kyrkan – kritiserade diplomatiskt detta genom att påpeka att en premiärminister faktist representerar hela befolkningen, däribland också de många troende.
Zapatero har kanske inte bjudit till, men inte heller Påven tycks ha velat undvika konflikter. I en journalistutfrågning under flygresan på väg mot lördagens besök i Santiago de Compostela (Galicien) kritiserade han den ”aggressiva anti-klerikalism” som han ser i dagens Spanien och jämförde den på sistone förda politiken med den så kallade 2:a republiken på 1930-talet – en tid då kyrkor brändes ner (bland annat här i Vilanova) och flera präster mördades. Från regeringshåll har man påpekat att påvens kritik inte var riktad till någon viss person, men vad hjälper det när alla förstår vem han syftade på.
Progressivt sinnade krafter ser detta som ett bevis på att påven inte vill förstå hur kyrkan i Spanien förlorar kontakt med samhällsutvecklingen. Bilder från la Sagrada Familia där han håller mässa omringad av äldre män blir en tacksam nidbild för bristen på förändring, speciellt som det sedan var nunnor som hade rollen att städa upp den heliga olja som stänktes ut under ceremonin.
En annan kommentar som har väckt debatt var en av Påvens sista uppmaningar innan han lämnade Barcelona: att Spanien måste hålla ihop som en familj. Många frågar sig om det var en politisk markering om att han inte vill se ett självständigt Katalonien, men kyrkan förklarar orden med att Påven vill att hela världen skall hålla sams.
Eftersom det snart skall hållas parlamentsval i Katalonien kan uttalandet få ett efterspel, men jag tror inte att så blir fallet. Övertygade independentistas misstror kyrkan redan sedan tidigare, så bland dem har han som högst bekräftat deras fördomar. Samtidigt har Kataloniens två stora partier ingenting att vinna på att gräva i Påvens avsikt. De katalanska socialisterna PSC har en bättre relation till kyrkan än vad PSOE har på spansk nivå och vill absolut inte skrämma bort kristna väljare. Oppostionspartiet CiU, å sin sida, går balansgång – denna tvåpartifederation utgörs ju av en mindre partner, UDC, med ett konservativt kristdemokratiskt program, och en större del, CDC, som står för en liberalare syn.
Som förstås har Påvens besök skakat om oss lite grand, men när vi om något år tänker tillbaka på det så kommer vi att minnas hur det på ett positivt sätt riktade omvärldens blickar mnot Barcelona. Och det är ju raka motsatsen till vad jag oftast kommer att skriva om – jag befarar att det mest blir politiskt käbbel som inte imponerar på någon. Vi får väl se.
- - -
Källor och inspiration återfinns i den engelska versionen av denna text.
No comments:
Post a Comment