SWE: Patum i Berga – Kataloniens märkligaste fest med eld

Kataloniens mest speciella Corpus-firande äger rum i Berga. Det kallas inte ens Corpus Christi (Kristi lekamens högtid) längre utan är känt som La Patum – en onomatopoetisk beskrivning av ljudet från den tumma som sätter takten till denna fest, så unik att den har tagits upp på UNESCOs lista över mänsklighetens immtateriella kulturarv.

La Patum är samtidigt ett lysande exempel på hur Corpus-traditionen i Katalonien alltsedan sen medeltid fick en mer folklig än religiös karaktär. Källor avslöjar att man i Berga år 1525 hade börjat att särskilja kyrkans Corpus-procession från den därpå följande festen, Bulla. Den senare utgjordes av korta uppträdanden som skildrade kampen mellan gott och ont, personifierade t.ex. genom t.ex. ärkeängeln och djävulen. Bulla blev snabbt populärt och eftersom firandet kunde bli lite väl uppsluppet, försökte kyrkan vid ett flertal tillfällen att förbjuda det.

Bulla är bakgrunden till de element som vi idag associerar med Patum. Huvudingrediensen är en rad korta uppträdanden – intermezzon (entremesos på katalanska) - som gör av olika grupper (comparses) från torsdagen till söndagen i Corpus-veckan. De följer ett fast skema som upprepas år efter år: Först slår en man på en stor trumma (tabal) varefter följer dansen Turcs i Cavallets (en lokal version av kampen mellan kristna och araber, cristians i moros). Sedan kommer de första inslagen av eld och smällare: Maces – där djävular dansar under eld – och de två monstren Guita grossa och Guita xica (katalanska mulåsnor (mules), men här med långa giraffhalsar). Sedan dyker kända karaktärer som örnen (àliga), storhuvuden (nans vells och nans nous) samt stadens jättar (gegants vells och gegants nous) upp. Allt avrundas med den gemensamma dansen tirabols, vilken förr var det tillfälle då publiken fick blanda sig med de uppträdande, något som i våra dagar görs hela tiden.



Personligen är jag enormt nöjd över att jag tog mig tid att åka upp till Patum. På torsdagen såg jag La Patum de lluïment och fick därmed en känsla för helheten medan torget där allt utspelas, plaça de Sant Pere, var fullt på ett sätt som till och med många svenskar känner sig bekväma med.

Men det var först på söndagkvällen med La Patum completa i skymningsljus och mörker som jag verkligen kände och förstod varför denna fest har blivit en sådan stark symbol för den katalanska folkkulturen. Att se ett helt, på alla sätt överfullt torg gång efter gång sjunga med i musiken och dansa runt är enormt mäktigt – inte minst när figurerna l’àliga eller les guites rör sig snabt och bokstavligen ritar linjer i folkhavet.

Starkast av allt är dock höjdpunkten (som bara görs på natten, alltså inte under Patum de Lluïment): Salt de plens. Detta intermezzo är något så underligt som hundra människor som dansar runt under tjocka hjälmar ovanpå vilka det brinner kraftigt. Namnet plens kommer sig av att de bokstavligen är fulla av eld – plens de foc. När jag stod där och dansade, i värmen och röken, kände jag mig rent ut sagt galet katalansk.


- - -
Källor:
Wikipedia
Festes.org