Catalan Devils Dancing Under Fire – ‘Correfoc’ in Vilanova i la Geltrú

We have reached midsummer and, as of tradition, the town district Baix a Mar of Vilanova i la Geltrú (Barcelona, Catalonia) celebrates Festes de Sant Pere. One of the highlights, in my eyes, is the correfoc (“firerun”) with devils and firespitting monsters.

This correfoc, admittedly, cannot be compared with the big one which we see here during the festa major , but I do think that it has found its own profile, since it makes you discover the streets of a district which so many of us regularly pass through on the way to the beaches, but where cultural activities of this kind are rare.

A big hand to the organisers, Tronats de Mar, and the participating teams, among others Carpa Juanito i Porró and Ball de Diables del Bisbal del Penedès.

Discover Vilanova i la Geltrú – my town in Catalonia!

Patum in Berga – Catalonia on Fire in its Strangest ‘Festa’

Catalonia's most spectacular Corpus Christi celebration takes place in Berga. It is not even known as Corpus longer but as La Patum – an onomatopoeic description of the sound of the drum which sets the pace for this event, so unique that it has been included on UNESCO's list of the immaterial heritage humanity.

Patum is also a good example of how the Catalan Corpus traditions ever since the late Middle Ages have got more of a popular than religious touch. Sources reveal that in 1525 the people of Berga had begun to distinguish the Catholic Corpus procession from the folk festival, Bulla. The latter consisted of short performances which depicted the struggle between good and evil, for example, personalised through, for example, the archangel and the devil. Bulla quickly gained popularity and since the celebrations could be quite turbulent, the church on several occasions tried to ban it.

Bulla is thus the background to the elements we now associate with Patum. The main ingredient is a series of short performances - intermezzos (entremesos in Catalan) – carried out by various groups (comparses) from Thursday to Sunday in week of Corpus Christi. They follow a fixed order, repeated year after year: It starts with a man with a big drum (Tabal) after which follows the dance Turcs i Cavallets (a local version of the struggle between Christians and Arabs, cristians i moros). Hereafter we have the first appearances of fire and firecrackers: Maces - where devils dance under fire - and the two monsters Guita grossa and Guita xica (Catalan mules (mules), but here with long giraffe necks). Then the turn comes to well-known characters as the Eagle (Aliga), big-heads (Nans vells and Nans nous) and the town’s giants (Gegants vell and Gegants nous) . It is all rounded off through the joint dance tirabols which historically was the only moment when the spectators were allowed to mix with the performers, something which happens all the time nowadays.



Personally, I am extremely happy for having taken the time to experience La Patum this year. Last Thursday, I saw La Patum de lluïment which gave me a good overview while the square where everything takes place, plaça de Sant Pere, was full of people in a way with which even most Swedes feel comfortable.

But it was only last Sunday evening, with La Patum completa in twilight and darkness, that I really grasped why this festival has become such a strong symbol for the Catalan folk culture. Watching the whole square, absolutely packed with people, sing along with the music and dance around is totally amazing, not only when l'Aliga or les guites move around rapidly and quite literally draw lines in the crowd.

My strongest emotions, however, came with the highlight (performed only at night, not during the Patum de lluïment): Salt the plens. This intermezzo consists of exactly one hundred people dancing around in thick helmets on top of which a strong fire is burning. The name plens stems from the fact that they are indeed full of fire - plens the foc. While I stood there dancing, in the heat and the thick smoke, I felt downright crazily Catalan.


- - -
Sources:
Wikipedia
Festes.org

SWE: Patum i Berga – Kataloniens märkligaste fest med eld

Kataloniens mest speciella Corpus-firande äger rum i Berga. Det kallas inte ens Corpus Christi (Kristi lekamens högtid) längre utan är känt som La Patum – en onomatopoetisk beskrivning av ljudet från den tumma som sätter takten till denna fest, så unik att den har tagits upp på UNESCOs lista över mänsklighetens immtateriella kulturarv.

La Patum är samtidigt ett lysande exempel på hur Corpus-traditionen i Katalonien alltsedan sen medeltid fick en mer folklig än religiös karaktär. Källor avslöjar att man i Berga år 1525 hade börjat att särskilja kyrkans Corpus-procession från den därpå följande festen, Bulla. Den senare utgjordes av korta uppträdanden som skildrade kampen mellan gott och ont, personifierade t.ex. genom t.ex. ärkeängeln och djävulen. Bulla blev snabbt populärt och eftersom firandet kunde bli lite väl uppsluppet, försökte kyrkan vid ett flertal tillfällen att förbjuda det.

Bulla är bakgrunden till de element som vi idag associerar med Patum. Huvudingrediensen är en rad korta uppträdanden – intermezzon (entremesos på katalanska) - som gör av olika grupper (comparses) från torsdagen till söndagen i Corpus-veckan. De följer ett fast skema som upprepas år efter år: Först slår en man på en stor trumma (tabal) varefter följer dansen Turcs i Cavallets (en lokal version av kampen mellan kristna och araber, cristians i moros). Sedan kommer de första inslagen av eld och smällare: Maces – där djävular dansar under eld – och de två monstren Guita grossa och Guita xica (katalanska mulåsnor (mules), men här med långa giraffhalsar). Sedan dyker kända karaktärer som örnen (àliga), storhuvuden (nans vells och nans nous) samt stadens jättar (gegants vells och gegants nous) upp. Allt avrundas med den gemensamma dansen tirabols, vilken förr var det tillfälle då publiken fick blanda sig med de uppträdande, något som i våra dagar görs hela tiden.



Personligen är jag enormt nöjd över att jag tog mig tid att åka upp till Patum. På torsdagen såg jag La Patum de lluïment och fick därmed en känsla för helheten medan torget där allt utspelas, plaça de Sant Pere, var fullt på ett sätt som till och med många svenskar känner sig bekväma med.

Men det var först på söndagkvällen med La Patum completa i skymningsljus och mörker som jag verkligen kände och förstod varför denna fest har blivit en sådan stark symbol för den katalanska folkkulturen. Att se ett helt, på alla sätt överfullt torg gång efter gång sjunga med i musiken och dansa runt är enormt mäktigt – inte minst när figurerna l’àliga eller les guites rör sig snabt och bokstavligen ritar linjer i folkhavet.

Starkast av allt är dock höjdpunkten (som bara görs på natten, alltså inte under Patum de Lluïment): Salt de plens. Detta intermezzo är något så underligt som hundra människor som dansar runt under tjocka hjälmar ovanpå vilka det brinner kraftigt. Namnet plens kommer sig av att de bokstavligen är fulla av eld – plens de foc. När jag stod där och dansade, i värmen och röken, kände jag mig rent ut sagt galet katalansk.


- - -
Källor:
Wikipedia
Festes.org