Vi ses snart, Vilanova i la Geltrú!

Ja, det är sant: Vi har flyttat och bor inte längre i Vilanova i la Geltrú, nej inte ens i Katalonien, utan i Zürich, i Schweiz. Men hur blev det så här? Själv kom jag ju till Vilanova med den absoluta föresatsen att rota mig och stanna kvar livet ut.

Den tanken föreföll dock närmast skrämmande för min fru och där har vi början till en förklaring. Lägg där till att hon har fått ett väldigt bra jobb i ett ekonomiskt och politiskt mycket stabilt land, så har vi ytterligare några pusselbitar. Och för att komplettera bilden måste jag erkänna att jag, personligen, har tröttnat på att bo och se mina barn växa upp i ett land där politikerna (tyvärr både i Katalonien och resten av Spanien) verkar tycka att korruption är bra, så länge de kan se till att inte bli formellt fällda för det.



Detta ändrar dock inte det faktum att vår flytt har skapat ett enormt tomrum i mig. Vi har flyttat från ett stad där nästan alla visste vem jag var, där jag var medborgare och hade börjat förstå det lokala samhället såpass att jag kunde ta initiativ och agera, åtminstone i samma grad som de som alltid bott i Vilanova i la Geltrú.

Hursomhelst är jag glad att hela flyttprojektet fick ta lång tid. Vi började planera för det redan i januari och det har gett mig tid att, å ena sidan, hinna tänka efter vad jag ville uppleva innan jag reste och, å den andra, fastställa vilka kunskaper jag ville ta med mig.

Att jag fick vara med om en sista komplett stadsfestival – festa major – som aktiv deltagare är ovärderligt, eftersom detta, i mina ögon, är den absoluta essensen av katalansk kultur. Några få intensiva dagar varje år, då traditionerna väger tungt och då du tillsammans med mängder av vänner, grannar och bekanta ger allt för er stad, trots att ingen utanför kommungränsen bryr sig. I detta har jag hittat en underbar medelhavskultur som jag – som svensk – inte ens visste att den existerade, innan jag kom hit.

Att jag i samband med festa major fick chansen att göra en sista mänsklig pelare om fyra nivåer tillsammans med Bordegassos de Vilanova samt en sista pira de 10 och en vandrande pelare om tre nivåer tillsammans med Falcons de Vilanova i la Geltrú gjorde naturligtvis upplevelserna och minnena ännu mer intensiva. Vattenblåsorna som jag hade på mina fötter efter alla parader (cercaviles) har, som tur är, läkts vid det här laget.

Vad var det då för kunskaper som jag bestämde mig för att ta med mig? Förutom språken, alltså både katalanska och spanska, hittade jag, på slutet, ännu ett område: vin och cava. Så här i efterhand kan jag nästan ångra att jag inte börjat att närma mig det ännu tidigare, men bättre sent än aldrig. Genom vinturism ska jag se till att min koppling till min ”andra hemstad” samt till resten av Penedès fortsätter att utvecklas.

- - -
Här har ni de fantastiska videos som Bordegassos de Vilanova respektive Falcons de Vilanova i la Geltrú gjorde som avskedspresenter till mig. Stort tack till alla er som under så många år har fått mig att känna mig så välkommen, men också intressant, intelligent, stark och – inte minst – ung på nytt i Vilanova i la Geltrú!

- - -
English version