SWE: Vad sägs om en "federation med laganda"?

Gunnar Jonssons artikel i dagens DN får mig att undra vad författaren vill med sin text. Den långa inledande spekulationen om huruvida Barça-spelarna i det spanska landslaget skulle sjunga med om nu nationalsången hade haft en text, passar utmärkt i ett kåseri, men skapar en omväg om det är spansk regionalpolitik som skall debatteras. Ett flertal sakfel – Iniesta är ju inte katalan och Barcelona kommer faktiskt att placera en jätteskärm på mässområdet nedanför Montjuïc inför söndagens VM-final – gör inte den resan roligare.

Rubriken ”Nation utan laganda” anser jag däremot väldigt träffande. Många katalaner känner ju inte ”laganda” med Spanien, något som knappast borde förvåna i ett Europa som under två decennier har sett en rad nationella självständighetsrörelser. När katalanerna i morgon lördag går ut för att manifestera gör de det under banderollen ”Vi är en nation” (Som una nació), alltså en katalansk nation.

Målet med manifestationen är att försvara autonomifördraget (Estatut) i den form som det röstades igenom i både det katalanska och spanska parlamentet och dessutom i en regional folkomröstning. Att arbeta fram detta Estatut var en krävande process, men målet var att skapa ett ramverk så att Katalonien kände sig bekvämt i Spanien. När nu den spanska konstitutionsdomstolen – fyra (!) år efter det att Estatut trätt i kraft – vill justera en rad paragrafer, tolkar många katalaner det som att Spanien inte vill leva upp till den tidigare överenskommelsen.

Katalonien går, i mina ögon, inte att förstå om man envisas med att ha en spansknationalistisk mall. Ett exempel är språkpolitiken som inte har som syfte att neka spanskan dess roll, utan att utveckla tvåspråkigheten. Det finns idag inga katalaner som inte talar spanska flytande – det måste man kunna enligt spansk lag. Däremot finns det gott om spanjorer som har valt att flytta till Katalonien men ändå hävdar sin rätt att inte behöva lära sig katalanska.

Att det är ”svårt att få skolutbildning på spanska för sina barn” är ett särskilt misslyckat påstående för en seriös debattör. Vår äldste son - nu sju år - går i en vanlig katalansk skola och har redan läst spanska i ett år. När han slutför sin skolutbildning här kommer han, liksom alla katalaner, att prata flytande spanska. Hur mycket mer begär Jonsson?

Debattartikelns diskussion om decentralisering spårar ur på samma sätt, även om den börjar bra med observationen om att de regioner som har egna språk borde ha fått en särställning. Hade det inte varit för den s.k. "café para todos"-politiken, hade Spanien nog haft en enklare administration nu. Målet för Jonssons artikel verkar vara att hjälpa centralregeringen att driva in skatterna, men han slår in öppna dörrar: så är redan fallet. Inte ens i sin originalversion ger Estatut katalanerna rätten till skatteuppbörd - om vi bortser från de små regionerna Baskien och Navarra går allt via Madrid och slussas sedan tillbaka ut till regionerna.

Effekterna av den omfördelningen har, intressant nog, varit hemligstämplade, inte bara under Franco-diktaturen utan faktiskt fram tills 2008. När katalaner idag vill ha skatteutjämning beror det på att systemet har fått smått perversa effekter. Basen för flödena har varit folkmängden år 1999, varefter Östra Spanien har genomgått en av Europas mest omfattade invandringsvågor. Detta har fått till följd att de nettomottagande regionerna idag har större resurser för skola och vård per invånare, samt budgetöverskott, än nettobidragsgivarna, som dessutom har budgetunderskott. Eftersom Katalonien är den största av de senare stör jag mig på formuleringar som att Madrid tvingas ”köpa nationalisternas stöd”. Att kalla katalanerna för ”kravmaskin” och påstå att ”nationalisternas levebröd är att aldrig vara nöjda” är en billig retorik som etablerade spanska politiker aktar sig för, dock ej Jonsson.

I morgon kommer Barcelona att fyllas av katalanska flaggor. På söndag kommer inte Barcelona – till skillnad från andra städer i Spanien – att översvämmas av spanska flaggor. Varför inte hoppas på att Spanien kan bli en stark ”Federation med laganda”? Majoriteten av katalanerna begär just det, men inte mer.

- - -

För de flesta av oss utlänningar som aktivt har valt att bo i Katalonien och Spanien kommer framtiden att bli jobbig. Just idag, fredag, har det blivit klart att den spanska konstitutiondomstolens omtolkningar av Estatut blir mer omfattande än väntat. För att tro att det skapar en framtida bättre framtida relation måste man vara obotlig optimist. Det här har, tyvärr, bara börjat.

- - -

Förresten: Det är inte bara regionerna som skapar kostnader för den spanska administrationen - antalet kommuner är över 8.000. Många har bara ett hundratal invånare, men vägrar ändå att slås ihop med andra. Den frågan debatteras dock inte, sannolikt p.g.a. att den inte är lika ”mustig” som den katalanska eller baskiska nationalismen.