Den andra omgången av katalanernas icke-officiella folkomröstning om självständighet är över. I dagsläget tycks det som det kommer att hållas tre omgångar till; två mindre i februari respektive april och en sedan en större. I den sista skall Barcelona att ingå och av organisationsskäl verkar datumet har skjutits på framtiden. Under den gångna veckan har vi kunnat se väldigt skilda slutsatser av vad som hände här den 13/12. Det enda de har gemensamt är att de påverkar vad som sker härnäst.
Att det efter folkomröstningen skulle uppstå konflikter kunde anas, men åtminstone jag blev förvånad över hur snabbt och intensivt de bubblade upp. När de ledande aktörerna på måndagskvällen 14/12 nådde Agora - ett debattprogram på katalanska TV3 – hade de redan börjat hävda att just de visste bäst och samtidigt anklaga varandra för att försöka dra egen vinning av folkomröstningen.
Oavsett hur rätt dessa människor hade i sin kritik borde de inte ha spritt den i media för det blev ett hån mot de tusentals frivilligarbetare som varit avgörande för processen. Detta har huvudpersonerna nu insett och för att inte riskera de nästkommande folkomröstningarna, försöker de att enas.
Problemet med resultatet ligger i att det var så oklart: Visserligen röstade 94,9% ja till ett självständigt Katalonien men valdeltagandet var bara 27,4%. Medan koordineringsgruppen för folkomröstningen envist hävdar att detta är en framgång, har den madridbaserade pressen kallat det hela ett misslyckande.
Att med stöd i siffrona hävda att Katalonien vill bli självständigt, som vissa har gjort, är inte hederligt. Vad ja-sidan snarare bör fira är att befolkningen i de kommuner som har röstat är betydligt mer intresserade av självständighet än vad som anas om man bara ser till antalet som röstar på ERC – det hittills enda partiet i det katlanska parlamentet som har självständighet i sitt partiprogram.
Än viktigare är att påminna sig att vi människor utvärderar resultat enligt våra förväntningar och förhoppningarna om ett högt valdeltagande höjdes rejält de sista få dygnen innan folkomröstningen ägde rum. Från att nästan enbart ha synts i de uttalat katalanistiska tidningarna Avui och El Punt, dök initiativet på allvar upp också i spanskspråkiga LaVanguardia, samtidigt som den internationella pressen började bry sig. Delvis berodde detta på att Joan Laporta – som sannolikt kommer att satsa på politiken när hans mandat som FC Barcelonas president är över – turnerade från Tarrega till Vic och uppmuntrade folk att rösta ja. Det var i denna sena, men av folkomröstningsarrangörerna efterlängtade uppmärksamhet, som koordineringsgruppen avslöjade att de hoppades på ett valdeltagande på 40%.
På lokalnivå i Vilanova i la Geltrú hände samma sak. Så sent som torsdagen den 10/12 dominerades stadens allmänna anslagstavlor av VNG Decideix:s neutrala påminnelser om folkomröstningen, medan CUP var det enda partiet som hade börjat affischera för ett ja. På fredagen, däremot, ägnade vår stora lokaltidning Diari de Vilanova sina tre första sidor åt VNG Decideix och samtidigt fylldes stan av ja-budskap från JNC (CDC:s ungdomsförbund), ERC, Reagrupament (det nya parti för ett självständigt Katalonien som Joan Laporta möjligen kommer att leda) samt några mindre grupperingar. Åtminstone jag lurades att tro att denna explosion av aktivitet berodde på ett ökat intresse. Det bör påpekas att nej-sidan aldrig lockades att kampanja utan höll fast vid strategin att inte legitimera folkomröstningen.
För att i efterhand på ett rättvist sätt utvärdera de lokala plattformarna är det värt att vrida tillbaka förväntningarna till den nivå som gällde två veckor tidigare. Om jag minns det rätt ansåg till exempel VNG Decideix att allt över 7.000 röstande i Vilanova var ett godkänt resultat (man landade på 8.515). Plattformen i Sant Cugat del Vallès gick någon vecka före omröstningen ut med att 10% av befolkningen uppskattades rösta (resultatet blev 25,5%).
Sammantaget är min slutsats att de katalaner som hoppades på en majoritet för självständighet, nu får erkänna för sig själva att deras landsmän inte såg denna folkomröstning som en historisk chans.
Inte heller blev händelsen en stark markering mot den katalanska politiska klassen från medborgare trötta på korruptionsskandaler; en historisk reaktion som jag – naiv som jag är – hade hoppats på.
Med det sagt blev den 13/12 onekligen en dag då världen höll ögonen på Katalonien och imponerades av en självständighetsrörelse som på fredlig väg utmanade den nuvarande staten. Oavsett hur demokratisk processen var när Spaniens författning antogs, i dagens moderna och öppna samhälle kan katalanerna räkna med stöd åtminstone från internationella media, om de skulle komma överens om att gå sin egen väg. Det tycker jag kan ses som en historisk erfarenhet, inte bara för Katalonien utan för geografiskt baserade minoriteter runtom hela jorden.
- - -
Som en parentes vill jag tillägga att jag är övertygad om att stridigheterna som blottats mellan dem som ledde folkomröstiningen inte berodde på resultatet – både en bättre och en sämre utgång kunde ha lett till samma eller ännu starkare reaktioner. Med ett organisationsdynamiskt perspektiv kan man – om man vill generalisera - hävda att svenskar och katalaner är varandras motsatser: svenskar föredrar att jämka och på så sätt nå konsensus, medan katalaner hellre splittrar sig i fraktioner än kompromissar med sina principer.
- - -
Technorati tags: Katalonien, Folkomröstning, Referendum, Spanien, Vilanova,
No comments:
Post a Comment